Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Recension: ”Presidentens apelsiner” av Abbas Khider

Nyhetsflödet har på senaste tiden präglats av människor på flykt, gummibåtar och gränskontroller. Det är däremot sällan som vi hör berättelserna som skildrar livet innan flykten. Men just bakgrunden till flykten är det som Abbas Khiders ”Presidentens apelsiner” handlar om. Kulturnyheternas litteraturkritiker Ulrika Milles recenserar romanen.

Vittneslitteratur brukar man kalla skildringar av en traumatisk upplevelse, en katastrof som egentligen inte går att skildra: att ha upplevt förintelsen, Gulag. Termen myntades av Elie Wiesel på 1970-talet. Vittnesbörden är  viktigt för oss som inte varit med, någon kommer tillbaka från det dödas land och kan berätta.

Det påverkar formen också: det här är katastrofer som förvandlar människor som upplevt dem, det finns oftast inget språk för det som händer. Det skrivs på ett nytt sätt, i fragment till exempel, och så kan berättelsen om människors känslor och inre jag, säga oss något helt nytt.
 
Asyllitteratur börjar det pratas om nu – i  Europas stora folkvandringstid  där alla människor som kan flyr från krig och död, och oftast möter nya katastrofer. Asyllitteratur är på ett sätt inget nytt – Balkankriget på 90-talet gav oss en massa nya berättelser – men det är en sådan frid att få läsa om det som sker utan politisk ideologi, ledartextärenden eller rasistisk undertext i vägen, utan allt mediebrus där katastrofen tycks störst för oss som bara tittar på. Det här är samtida vittneslitteratur om vår tids största drama.

Och den skildrar det som vi andra aldrig kan förstå.

Abbas Khider flydde från Irak till Tyskland efter flera år i fängelse under Saddam Husseins styre, och hans senaste roman handlar just om ingenmanslandet som en asylsökande hamnar i. Medan den här romanen, ”Presidentens apelsiner” (översatt av Ingrid Viktoria Kampås), är berättelsen om vad som hände först. En pusselbit till bilden av den katastrof som Syrien och europeisk flyktingpolitik är idag.

Det är både en personlig historia om  pojken Mehdis barndom som tar slut samma dag han ska ta studenten. Innan han ens får veta hur studentskrivningarna gick kommer säkerhetstjänsten och slänger honom i en cell, och han blir en politisk fånge  – ett annat ingenmansland som förvandlar människor till spöken.

Men det är också en klassisk fängelseskildring som vi alla känner igen, full av de desperata råd som många fängslade som överlevt pratat om: hur man har sett på film och läst hur man ska göra. Försök förbli en människa med värdighet, tvätta dig, håll reda på dygnet på nåt sätt, försök hitta något att hålla heligt i dina tankar.  Skrivet i en blandning av Kafkalik absurdism och poetisk mångordig stil.
   
Och så de glänsande apelsinerna som ligger som en guldig frestelse i texten: vad handlar dom om? Apelsinerna är söta, saftiga, sagofrukter i hela världen, men här smakar de bittert. Maktens arrogans: ryktet att presidenten på sin födelsedag, som firas obligatoriskt i hela nationen, frisläpper några fångar för att festa till det lite extra.

Men de får inte friheten den här gången, utan en låda apelsiner. Det är en grundkänsla som den här romanen undersöker, alla apelsiner i våra liv: vårt hopp som vi samtidigt är så rädda för.

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer.