— Vi går inte på kön, nationell tillhörighet eller på språk, utan uteslutande på glänsande livsverk, säger Per Wästberg, ordförande i Nobelkommittén.　

Sedan 1901 har 112 författare belönats med Nobels litteraturpris. Av dessa har 4 kommit från Afrika, 6 från Asien, 6 från Sydamerika, 14 från Nordamerika och 81 från Europa. 98 av 112 har varit män. I svenska akademiens diskussioner om kandidater är representation och spridning inte ett kriterium som man lägger någon vikt vid. Enligt Per Wästberg för att det enbart är Alfred Nobels testamente, och hans formuleringar om livsverk, högsta litterära kvalitet och till mänsklighetens nytta, som styr akademiens beslut.

— Vi tittar efter dessa egenskaper naturligtvis. Från Botswana till Grönland, från Paraguay till Malaysia. Många kommer kanske en bra bit på väg, upp på vår halvlånga 25 namn långa lista. Men sedan går vi efter vad vi tycker är högsta kvalitet, säger Per Wästberg.

Den manliga erfarenheten

Går man på Nobelpristagarstatistiken kan man dra slutsatsen att litterär kvalitet är något som europeiska män har lättare för att producera än andra människor.

Enligt litteraturvetaren Moa Mattis är det just därför man måste prata om representation i Nobelprissammanhang: att en viss grupp är så överrepresenterade tyder på att akademien genom historien faktiskt har tagit hänsyn till kön, nationell tillhörighet och språk. Vissa berättelser har premierats, vilket kan få konsekvenser för hur vi uppfattar världen.

— Erfarenheten av att vara en vit, västerländsk man, hans självbild och hans bild av andra människor och deras plats i världen, är det som blir sanningen, säger hon.

Moa Matthis säger att Nobelpriset bidrar till att skapa en bild av vilken litteratur som är viktig och värdefull. Och är det bara en viss grupps iakttagelser som kanoniseras tenderar deras perspektiv att betraktas som det allmängiltiga. Dessutom blir litteraturhistorien fattigare.

Svenska akademiens gom

— Jag är lite trött på den västerländska smaken för att den är så allenarådande. Det är lite som på den tiden då det enda som fanns när man skulle gå ut och äta var pizza. Det är ungefär lika kul och spännande att hela tiden äta samma sak. Svenska akademien är smakdomare och precis som smakdomare i låt oss säga en kocktävling så måste man ha en väl utvecklad gom. Ha provat många kryddor, många smaker, många kombinationer. Ju fler man har provat, desto bättre blir man på att bedöma kvalitet, i mat och i litteratur, säger Moa Matthis.

— Litteraturbedömning, som är det man faktiskt ägnar sig åt, är ju i hög grad en fråga om sittfläsk. Att läsa många böcker. Och ju fler böcker man har läst, från många olika språk, kulturer, och tider och människor, desto bättre blir man på att känna igen kvaliteten.

Är man inte tillräckligt bra på det?

— Om man tittar på Nobelprisets historia så är det ju en ganska fadd, mestadels europeisk, i någon mån amerikansk, smakpalett som lämnar större delen av världen helt utanför bedömningen, så vitt jag kan se. Då måste man antingen säga att det är för att all bra litteratur har producerats i den delen av världen och av människor som har sina rötter där, eller så kan man säga att det beror på något annat, säger Moa Matthis.

Litteraturen vinner ny mark

Läskunnighet och därmed skrivkunnighet är olika hög i olika delar av världen, vilket naturligtvis påverkar möjligheten för så kallat stora författarskap att växa fram. Men i takt med att skolväsende utvecklas även i de fattigaste delarna av världen vinner litteraturen ny mark.

— Det ändras ju nu, snabbt. Och där hoppas jag att Svenska akademien visar att man kan hänga med i den utvecklingen. Att man uppövar en smak som är betydligt bredare än den har varit hittills, säger Moa Matthis.

Västerländska strukturer

Förläggaren Svante Weyler menar att de senaste åren har Svenska akademiens globala anspråk vuxit sig allt större. Numera vill Nobelpriset vara ett världsmästerskap.

— Men med det följer då en sorts skyldighet att du uppfattar hela världen, eller uppvärderar litteratur från hela världen. Det finns västerländska strukturer som är så fruktansvärt starka i det här systemet. Jag försvarar dem inte, men jag bara säger att de finns där. Och Nobelpriset är en fast beståndsdel i de här strukturerna, säger förläggaren Svante Weyler.

Litterär marknadsanpassning

De västerländska strukturerna syns, förutom i representationen av Nobelpristagare, även rent litterärt. Bokmarknaden har sitt centrum i västvärlden, det är här läsarna med kapital är koncentrerade. Detta påverkar. Svante Weyler exemplifierar med författarna Stieg Larsson och Khaled Hosseini, som har nått stor internationell framgång för att de skrivit böcker som följer en amerikansk berättarstruktur.

— För att vi ska tycka om något som kommer från ett annat håll, då ska det likna vår kultur, säger Svante Weyler.

Främmande kvalitet

Men anpassar sig författare för mycket efter en implicit, västerländsk läsare kan något viktigt gå förlorat, menar Svante Weyler.

— Stor litteratur uppstår när folk uttrycker vad som är viktigt för dem själva och inte för någon annan. En av kvaliteterna med Wole Soyinka, som fick Nobelpriset på 80-talet, var att det finns saker i hans författarskap som är verkligt underliga för mig. Verkligt främmande, både till form och innehåll. Det uppfattade jag som en väldig kvalitet.

Till skillnad från Moa Matthis gör Svante Weyler inga jämförelser mellan Svenska akademiens smakpalett och en aningen fadd, föråldrad pizzasmak. Han hyser inga tvivel om deras litterära kompetens.

— När det gäller bokligt berättande, som ingår i det klassiska litterära systemet, så tror jag att deras kompetens är alldeles utmärkt. De är satta under press och man kollar dem, den här frågan uppstår om och om igen.

Prisets auktoritet

Frågan är om det ens vore önskvärt för dem att bredda sina preferenser, att exempelvis våga sig bortom boken. Svante Weyler är inte helt säker.

— Svenska akademien har två uppgifter. Den ena är att dela ut priset, den andra är att upprätthålla auktoriteten för priset. Det vill alla svenskar. Då kan akademien ställa sig frågan om de ska riskera auktoriteten genom att börja laborera alltför mycket med sina urvalskriterier. Jag tror exempelvis att ett objektivt försvarbart pris skulle förlora i auktoritet. Ett av skälen till att hela världen tittar på Sverige den här torsdagen är att man inte riktigt vet vad de tänker ta sig för. I det ögonblick man kan räkna ut det: vilken världsdel, vilket kön, vilket språk, enligt någon modell, så dör det här priset. Och världen är full av döda litteraturpriser, säger Svante Weyler.

Blicken höjs

Per Wästberg, nobelkommitténs ordförande, medger att Svenska akademien historiskt har fokuserat på europeiska författarskap.

— Ja, Nobelkommittén och akademien har till en början mest sett på europeisk litteratur. Närområdet, det som man har kunnat bemästra och läsa. Det är först på senare år som blicken har höjts, med undantag från Tagore från Indien, säger Per Wästberg.

Han förklarar hur akademiens arbete går till.

— Det viktiga är att förstå att vi bryr oss inte om nationer, länder och jordens utseende. I och för sig spanar vi över hela världen, ivrigt. Tänk att få upptäcka ett stort författarskap där eller där. Då är det diverse hinder och de är ofta språkliga. Vi anser oss i akademien bemästra ungefär 12 språk, men det räcker ju inte, vi har exempelvis ingen som kan arabiska. Då tittar vi på talrika översättningar på engelska och franska. Vi skaffar experter, kritiker, som edsvurna får skriva långa utlåtanden om ett par författarskap som verkar särskilt spännande och vi låter översätta 100, 200 sidor från georgiska, armeniska, swahili, indonesiska. Så vi försöker så gott vi kan, men nu ska man inte inbilla sig att det finns stora författarskap i varenda ett av Indiens stora underspråk, fast vi försöker hitta dem.

Kvinnornas inträde

Hur kommer det sig att så få pristagare är kvinnor?

— Det speglar väl dels en sorts fördomsfullhet i det förflutna, och dels det faktum att kvinnliga författare av hög kvalitet var något ovanligare förr än nu, då det finns ett överflöd.

Per Wästberg säger att det skett en riktig omsvängning sedan 1990-talet och räknar upp en rad kvinnliga författarskap som prisats de senaste åren: Nadine Gordimer, Toni Morrison, Doris Lessing, Herta Müller och Svetlana Aleksijevitj, Wislawa Szymborska och Alice Munro. Jag frågar honom om han menar att anledningen till detta är att kvinnor blivit kompetenta författare först nu.

— Våra ögon, om jag kan säga så, är naturligtvis mycket mer medvetna om författarskap, inte minst kvinnliga. Enligt min mening har kvinnliga författarskap kommit att bli framträdande på ett helt annat sätt under de senaste 40 åren. Och en mycket stor kvinnlig författare, Virginia Woolf som är något av en favorit för mig, blev aldrig nominerad av England. Pristagarna blir ofta nominerade utifrån. Det hände inte. Engelsmännen vid den tiden såg inte hennes storhet och hon dog tidigt. Och hennes ryktbarhet är postum, som Marcel Proust eller Kafka.

”Vi är eurocentriska”

Vi återgår till frågan om geografisk spridning.

— Det är klart att vi är eurocentriska i viss mån. Bundna av vad vi har läst genom livet, vad vi tycker är stor litteratur. Det kan ju Nobellistan visa på.

Att Svenska akademiens kompetens kanske liknar varandras inom gruppen, är det något som ni funderar på? Borde det vara en mer diversifierad grupp, Svenska akademien?

— Den borde vara större, är det det du menar?

Ja, eller har fler kompetenser?

— Nej. Vi som sitter i akademien sitter ju där därför att vi tycker att vi representerar någonting vettigt inom litteratur, historia, lärdomshistoria, språk. Och vi kan ju inte hålla på... Det är ju på livstid så man har inget särskilt rörelseutrymme precis. Nej, vi tänker inte så, säger Per Wästberg.