Ulrika Milles Foto: SVT

Ulrika Milles om årets Augustpris: ”Så starkt startfält att alla vore värdiga vinnare”

Uppdaterad
Publicerad

”Augustprisets startfält år 2017 var så starkt och blänkande att alla vore värdiga vinnare – det var länge sedan 18 så jämna verk nominerats, med bara några få bortglömda titlar”, skriver Kulturnyheternas Ulrika Milles.

Sekunderna efter att en tävling avslutats är min första reaktion alltid vemod.  Jag måtte sakna samtiden hyllade vinnarskalle och pannben, också i överförd bemärkelse å andras vägnar, och kanske är det bara en reaktion på det omöjliga i att tävla i litteratur, men ändå: det lätta vemodet när en häst får rosett och de andra blir utan.

För Augustprisets startfält år 2017 var så starkt och blänkande att alla vore värdiga vinnare – det var länge sedan 18 så jämna verk nominerats, med bara några få bortglömda titlar.

Men nu blev det Sara Lundbergs vackra historia om konstnären Berta Hansson, bildromanen Fågeln i mig flyger vart den vill, som tog hem priset som bästa barn- och ungdomsbok, och bygger på Hanssons brev, dagböcker och skisser.

Och det blev Fatima Bremmers biografi om journalistpionjären, författaren och aktivisten Ester Blenda Nordström, ”Ett jävla solsken”, som vann fackboksklassen.

Också den ett gediget kulturhistoriskt arbete om en kvinna som slet hårt för sanning och rättvisa – i #Metoo-rörelsen hade hon självklart vittnat om egna upplevelser, som hon gjorde som förklädd journalist, långt före Günther Wallraff. Men hon brann så fort att hon nästan förtärdes på kuppen, som livsfarligt vild fånge i en tid som straffade allt hon var som kvinna.

Och extremt förhandstippade Johannes Anyuru vann den skönlitterära klassen med De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, och det efter SD:s landsdagar där groteska uttalanden om muslimers människovärde fälldes – just sådana som förekommer i Anyurus roman, men där förlagda till ett totalitärt framtida Sverige, för sådan vidrig verklighet brukar kallas otrolig när den diktas upp.

Det är en roman skriven i och om rädslan som nu hör ”till detta land”, skriven med lätt hand som låter mytens poesi bära samtidens politik så att idéromanen blir ett suggestivt konstverk om kroppar och tårar.

”Det var inte hit vi skulle” frågar en ung kvinna i den – och den blytunga frågan dallrar i läsaren långt efteråt. Vad mer kan man begära av en roman?

Precis som vi i dag talar om Karin Boyes Kallocain som talade om hur världen såg ut 1940, så kommer man i framtiden att tala om Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar som en avgörande roman om vår tid.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.