Vita havet-debatten ja, vad var det nu som hände? Ett anonymt kollektiv av icke-vita konstnärer och före detta studenter förslog att Konstfacks utställningslokal Vita havet som en antirasistisk åtgärd borde byta namn. Förslaget togs 2019 upp till behandling i skolans ledningsgrupp, med rektors direktiv att ta fram argument på båda sidor.
Professor Sara Kristoffersson, sittande i gruppen och starkt missnöjd med processen, skrev i januari 2021 en debattartikel som självsvåldigt hivade ut förslaget i offentlighetens ljus där det dog. En bieffekt av detta blev att hon själv utsattes för en organiserad, mobbningsliknande kampanj av lärarkollegorna på Konstfack – vars proklamerade tolerans och öppenhet inte utsträckte sig till kritiker av modern rasismteori.
Skeendet kan kanske se ut som ett bakslag för antirasismen alternativt som en förnuftets seger över post-vetenskapernas dimmiga och rusiga logik (välj efter fördomsprofil) men sådana programmatiska tolkningar tror jag missar poängen totalt.
Jag tror optimistiskt att Vita havet-striden var en lärandeprocess, ännu ett mödosamt steg i det svenska samhällets rörelse mot allt större mångkulturell mognad. Hela den till stor del destruktiva debatten landar på ett konstruktivt sätt – om inte förr så i alla fall nu, i och med den utmärkta, koncisa, hårda och nyktra bok Sara Kristoffersson skrivit om det hela.
“Hela havet stormar” är sannerligen ingen försoningsbok, snarare tvärtom ett förtydligande och fördjupande av en ståndpunkt. Och ett välkommet sådant – i sin ursprungliga debattartikel var Kristoffersson verkligen rätt slirig och oprecis, vevande med de hånfulla signalorden “identitetspolitik” och “kränkthet”. I boken är hon mycket bättre.
Här styr hon bort från att låta sin berättelse bli del i den gängse politiserade bataljmålningen, den ni vet där västerländska lärosäten hemsöks av post-alltmöjligt-inspirerade vettvillingar som trumfar igenom snurriga agendor och förbjuder sanningar man inte gillar. Man känner suget från den stora lättköpta berättelsen som en stark ström omkring hennes text, men hon har surrat sig vid masten och håller sin egen kurs rak.
Hon ger däremot en stimulerande och välformulerad kritik av modern rasismteori och antirasistisk praktik inom konstvärlden och akademin. Det är bra, det behöver dessa strömningar få höra. Hon bjuder distinkt motstånd mot tanken att icke-vita automatiskt och generellt talar sannare och riktigare om rasism än vita. Det är bra, den vägen är en återvändsgränd. Ett argument måste alltid bedömas efter sin kvalité som argument, inte efter vem som för fram det. (Även om det naturligtvis är så att bara icke-vita kan berätta om upplevelsen av att simma i det vita havet, men det är en annan sak.)
Och framförallt håller hon sig till fakta (vilket såväl journalister som familjeterapeuter vet är helbrägdagörande), till det som faktiskt hände på Konstfack under 2021. Vad folk sa, vad de skrev och inte minst vad de mailade varandra – sannolikt utan att tänka på att skolans mail är offentliga handlingar och skulle kunna begäras ut av Kristoffersson i ett senare skede.
I augusti 2021 konstaterar rektor att det inte finns skäl att byta namn på Vita havet. Samtidigt är Kristoffersson själv på väg tillbaka till arbetet efter sjukskrivning och mardrömsliknande HR-process för att begrava arbetsplatskonflikten.
Det har kostat mycket, men jag tror att lärdomarna av Vita havet-striden är många: öppen debatt är alltid bättre än förtrytsamt skvallrande i halvoffentliga nätforum; det är inte oetiskt att föra fram personliga åsikter offentligt (vilket 44 lärarkollegor bisarrt nog kritiserade Kristoffersson för i en gemensam debattartikel); anonyma kollektiv är ingen bra organisationsform i ett öppet samhälle. Enkla saker, som inte alls var självklara för ett år sedan.
Och så en till, att diskutera i smågrupper: Är debattörens hudfärg relevant för att värdera hens argument?
I klippet nedan kan du höra Kulturnyheternas kritiker.