”Rolf” är ytligt sett en roman om en stereotyp, en historia om en osynlig medelålders man i beige jacka, försvunnen i mängden på en busshållplats. En person som inget vittne skulle minnas.
Rolf själv känner sig som en avvikare i varje flock, en misslyckad person som blivit ingen och ingenting. Beroende på tidens konjunkturer kan han stämplas med diagnoser, när hans hjärtskärande misslyckande som filosofistudent beskrivs handlar det om social oförmåga och narcissism. Kanske fastnade han i rollen som skolbarn, gjuten i ett stycke med omoderna jeans och läshuvud, släpade den med sig in i framtiden.
Han är en manlig motsvarighet till kvinnopositionen, byggd av lika delar frihet och förakt, som Malin Lindroth skrev om i succén ”Nuckan” 2018, den korta täta essäberättelsen om ett liv som ofrivilligt ensamstående kvinna, som återtog subjekt och kraft i tillmälet nucka.
”Nuckan” hade en kvinnlig röst som blev djupt politisk när den synade vårt samhälles gränser. Det som krävs, och det som kvävs, för att få tillträde till livsstilsreligionens och tillväxtmotorns krav på en modern människa. ”Rolf” handlar om förlorarna i vårt konsumtionssamhälle, smärtan i hans liv blöder ur hans drömmar om att ”leva i det stora allvaret” – och som jobbig student ha blivit utstött från dem också.
Han hävdar full av ressentiment att livslögnerna som draperar medelålderns uppgivenhet i ”harmoni” eller ”mognad” kräver en viss bekvämlighet. Helst ”ett äktenskap med allt som hör till”. Han har inte råd med livslögnens trygghet.
Det är alltså lätt att läsa den tomatröda romanen ”Rolf” som en maskulin pendang till den giftigt limegröna ”Nuckan”, fast ”Rolf ” har skalat av sig essäformen och iklätt sig den minimalistiska prosans kostym. Men Lindroth, som också är dramatiker, skriver i scener. Rolf sitter i sitt kök med blodfläckade byxor och försöker få sin hand – ett ”kadaver på rygg” – att ringa polisen.
Allt han begär är att få bli människa igen. ”Eller är den rätten helt förbrukad?”
Vad skulle vi säga? Om en medelålders isolerad kuf vars karriär aldrig kom längre än till som timvikarie på komvux och nu vill förklara en tonårsflickas död, slutet för den unga Pinkie med gravt självskadebeteende som han umgåtts med om kvällarna i lärarrummet där han ”jobbat över”?
Vi tänker ordet ”lolitakomplex”, men Rolf – inkarnationen av en opålitlig berättare – hävdar att han ägnat kvällarna åt att förbinda flickans sår. Han är ingen hämndlysten psykopatisk incelman, han är den sortens man för vilken det är omöjligt att ens lyssna och sköta om sår samtidigt. Men när Pinkie börjar må bättre blir Rolf övergiven igen. R som i ratad. R som i ärr. Den farliga övergivenheten kräver nya sår.
Efteråt plågas han i väntan på det ”du” som tilltalas i hela romanen, polisen som ska komma med straffet – eller läsaren som ska befria honom?
Malin Lindroth är en stor uttolkare av vår samtids ensamhet, den som brukar utspela sig på avstånd från samhället, gruppen, de andra. Nu i coronatider blir den något annat. ”Ensamheten har flyttat in till centrum” som hon skrev nyligen (Svd 23 mars).
Men hennes romaner har alltid gjort något annat av normalitet och oskuld, patrullerat gränsen mellan våld och omsorg. Här blir berättelsen om en livsfarlig man en historia om förlorade illusioner som saknar svar. Det är svart och syrerikt och mycket osäkert.
Som när kapitel 19 avslöjar hur Rolf vill att ”Rolf” ska läsas. Han har försökt kopiera den romantiska berättelsens logik, till och med tjuvkopplat språket. ”Förstår du denna texts tematik? Du begriper att det handlar om kärlek?”.