I början av mars ställde Stadsledningskontoret in den planerade filmvisningen av Burka Songs 2.0 med efterföljande panelsamtal i Göteborgsstadsdelen Angered.

Det efter att ledarskribenter, liberala politiker och kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) kritiserat arrangemanget, med hänvisning till att panelen saknade slöjmotståndare och därmed var ensidig.

Hermansson menade också att panelen gav plats åt extremister – ett uttalande som ledde till att hon polisanmäldes för förtal.

När den ideella föreningen Göteborgs Litteraturhus sedan valde att gå in och arrangera visningen menade Hermansson att verksamheten riskerade sina offentliga bidrag. Något som senare tillbakavisades av Kulturförvaltningens direktör Anna Rosengren.

I måndags kväll visades till slut filmen, med efterföljande panelsamtal på Folkteatern i Göteborg.

Ann-Sofie Hermansson tycker ändå att de senaste veckornas strid har varit viktig att ta.

– Jag är helt för fri konst, kultur och propaganda. Men om det riskerar att man får in personer som representerar åsikter som strider mot stadens demokratiska principer måste man kunna dra gränsen någonstans, säger hon.

”Öppnar för extremt godtycke”

Hennes fokus på ett enskilt kulturevenemang har retat upp många. Principen om att politiker bör hålla ”en armlängds avstånd” från kulturen för att garantera dess frihet har utmanats, tycker Björn Werner, kulturchef på Göteborgs-Posten.

– Det är oroande om Göteborgs kulturutövare inte längre ska ägna sig åt vad de själva tycker är bra kultur, utan får förhålla sig till Ann-Sofie Hermanssons godtyckliga idé om vad som är och inte är Göteborgs värdegrund, säger Björn Werner.

– Jag tycker detta fall öppnar för extremt godtycke – för vad var det som sa att det faktiskt skulle yttras extrema åsikter på det här arrangemanget? Enligt min kultursyn vågar en mogen demokrati även ha extrema röster som hörs i det offentliga samtalet. Det är en sådan demokrati som mår bra, fortsätter han.

Håller inte med kritiken

Men Ann-Sofi Hermansson håller inte med, utan menar att det handlar om att problematisera och dra gränser.

– Får vi in en högerextrem eller fascistisk eller nazistisk konstyttring, även om den inte uppmanar till hets mot folkgrupp, så skulle jag vilja dra gränsen även där, säger hon.

– Vi skulle aldrig acceptera det, och vi ska inte acceptera religiöst betingad extremism heller. Jag är helt enig om att inte är så enkelt att dra gränsen. Men att inte problematisera och inte dra gränser skulle vara helt orimligt.