Betyg: 1 av 5
Regi: Olivier Megaton
I rollerna: Zoë Saldana, Cliff Curtis, Michael Vartan
Om du bara ska se en film i år ska det inte vara denna.
Ugglor anades i mossen redan innan visningen, det ska erkännas. Det var länge sedan, och under kort tid, som namnet Luc Besson borgade för kvalitet. Det är osäkert om 80-talstitlar som ”Den sista striden”, ”Subway” och ”Det stora blå” skulle stå sig idag men då hade han onekligen något att komma med, men sedan bar det utför. Utifrån sett var det som att han plötsligt hade gjort slut på all fantasi och egenart, och fram klev istället en entreprenör som satte sitt namn på b-actionrullar som ”Taxi” och denna.
Här har han del i såväl manus som producerandet och man kan lugnt påstå att man känner igen den bessonska fascinationen inför våld i allmänhet och yrkesmördare i synnerhet. Det känns helt enkelt väldigt mycket tidigt 1990-tal, eller om man så vill pre-Tarantino.
Framförallt är hela skapelsen infantil och gravt stereotypisk, intrigen är lätt att summera: En i det närmaste anorektisk latinamerikansk stålkvinna går lös på sina knarksäljande landsmän som mördat hennes föräldrar. Hon är jätteduktig på att slåss, hennes motståndare är jättedumma men allt går jättebra till slut (om man nu inte tänker på att en hord medmänniskor har strukit med under filmens gång).
Bessons ”Colombiana” ligger i skrivande stund femma på amerikanska box office-listan. När mörkret är nära lämnar små män långa skuggor.
Fredrik Sahlin