En gediget genomförd pandemifilm är alltid efterfrågad av gillare av filmer om virus som sprider sig globalt och lämnar död, skräck och förödelelse i sina fotspår.
”Contagion” är Stevens Soderbergs (Traffic, Erin Brockovich, Sex lögner och videoband) bidrag till genren. Och han har slagit på stort med en ensemble av storstjärnor som Matt Damon, Gwyneth Paltrow och Kate Winslet och locations på flera platser i världen – allt från flygplatser i Hongkong och köttmarknader i Kowloon till Chicago och Atlanta.
Inte ens det de största affischnamnen i rollistan går säkra från att i svettiga spasmer och med fradgande mun övermannas och dö av det nya fruktade viruset, redan i början av filmen.
Det hör till genren att man får lära sig nya ord att använda i virussammanhang. I ”Outbreak – i farozonen”, Dustin Hoffman-filmen från 1995, blev uttrycket ”airborn” en klassiker då viruset muterades till att kunna smitta via vilket ventilationssystem som helst, som luftburen smitta. I ”Contagion” är det lika farligt, kanske ännu farligare, för smittan förs vidare via ”fomiter”. Det vill säga allehanda objekt kan agera smittkälla, som ytskickt på räcken, handtag, dörrar, pennor, flingpaket... Kameran dröjer kvar extra länge på affärsresande Gwyneth Paltrows vattenglas, efter att hon har släppt det för att skynda till sin anknytning i Chicago, och samtidigt som en gäst lämnar baren hakar kameran vid den kvarlämnade skålen med chilinötter som bartendern lyfter bort och ställer vid diskhon...
Vi får lära oss att en vanlig person vidrör sitt eget smittsamma ansikte tre till fem tusen gånger om dagen. Att skaka hand med kollegan är förenat med livsfara, är läxan.
Det är spännande, om än ganska förutsägbart, innehållsligt. Smart men konventionellt berättat, och snyggt i Soderbergs från ”Traffic”-tiden igenkännliga dokustil och grönnyanserade färgskala.
Soderbergh levererar de obligatoriska ingredienserna med vetenskapligt svammel, holografiska grafikbilder av ett virus som muterat och labbassistenter som nonchigt diskuterar helgens begivenheter iförda rymddräktsliknande skyddskläder då de hanterar material som, ifall det slapp ut, kunde ta kol på hela stans befolkning. Dessutom, idrottsarenor där tusentals smittade ligger och kvider till döds samt massgravar där det bistert konstateras att liksäckarna tog slut för två dagar sedan...
Vad kan man mer begära när Marion Cotillard dessutom dyker upp som supervetenskapligt sval analytiker i FN:s tjänst och Elliot Gould har en roll som rebellisk forskare som inte vill vänta regeringens byråkratiska gång innan han gör sina experiment...
Jude Laws bloggande rättsfanatiker, fullmatad med konspirationsteorier viglar allmänheten till uppror och leder in den på förrädiska naturmedicinska spår. Via honom blir bloggosfären hårt åtgången i filmen: ”Bloggning är inte journalistik, det är graffiti med skiljetecken!”
Invändningen är möjligen att det blir lite lamt avslutningsvis, när så många dött har vi förlorat alla favoriter att följa... och payoffen i slutet som avslöjar hur allt trubbel fick sin start är inte speciellt dramatisk. Vilket i och för sig gör scenariot kusligare, då man förstår att det fruktansvärda enkelt kan inträffa vilken vanlig dag som helst.
Isabelle Espinoza