Zlatan Ibrahimović. Hur mycket räcker han till? Hur mycket kan han bära på sina 195 centimeter och 34 års livserfarenhet?
Åtminstone 95 minuter film, tycker Magnus och Fredrik Gertten. Och de har nog rätt på ett sätt: allt som det står “Zlatan” på väcker intresse. De har dessutom riktigt exklusivt material, från tiden då de följde Malmö FF och deras supportrar till filmerna “Blådårar 2” från 2001. Då var Zlatan en jobbig tonåring, identifierad som stjärna, men dålig på att både förlora och tygla sitt humör och hatad av många i fotbollssverige.
Filmen följer Zlatan när karriären börjar ta fart. Han skriver på för holländska Ajax för en rekordsumma, han håller truliga presskonferenser, han lyckas inte leva upp till förväntningarna, blir hatad i Nederländerna. Sen vänder det och resten är historia. Så sent som i går gjorde Zlatan sitt 46:e mål i Champions League, för Paris Saint-Germain. I intervjuer efteråt är han lika fåordig som han var som 19-åring. Men det lite generat dryg-kaxiga bakåtlutade sättet han hade då, är nedslipat till en gravallvarlig och ointaglig fästning.
Att se Zlatan trolla med bollen, finta bort en hel backlinje och sen lugnt bara fösa in bollen i mål, är roligt nästan hur många gånger som helst. Om och om igen visar han upp sin hopplöst egoistiska spelstil, där han ger sig rakt in i en vägg av motståndare istället för att passa till en helt fri medspelare, bara för att visa att han kan. “Man måste ju skoja lite” säger Zlatan, som tycker fotboll utan tricks och dribblande är tråkigt.
Problemet med “Den unge Zlatan” är att det unika materialet inte räcker till hela filmen. Ju längre in i framgångssagan vi kommer, desto mindre av Zlatan får vi se och höra. Bröderna Gertten filmade honom i Malmö runt 2000, och sedan får de förlita sig på andrahandsinformation: intervjuer med sportchefer, lagspelare, gamla Djurgårdare. De har gjort ett imponerade arbete för att få ihop till filmen: holländska nyhetsklipp, väl utvalda matcher och strålande, såriga intervjuer med gamla Ajax-kompisarna Mido och van der Meyde.
Här skildras också den rasism som öppet mötte Zlatan i Nederländerna. En sportkrönikör i TV levererar en hatisk litania och säger att när det gäller Zlatan Ibrahimović har den främlingsfientliga Pim Fortuyn rätt, “andra klassens invandrare vill vi inte ha här, åk hem!”.
Det är stökigt med hoppen i tid och rum, men jag antar att de ständiga tillbakablickarna till Malmö handlar om att sträcka ut förstahandsmaterialet så mycket det bara går. Tyvärr räcker det inte till hela filmen. När det börjar gå bra i Ajax har Zlatan börjat förvandlas till en otillgänglig och mytisk figur, när han flyttar till Juventus och det går bra på riktigt så har vi tappat bort närvaron helt. En barista i Turin berättar att Zlatan brukade äta frukost på hans kafé, närmare än så kommer vi inte filmens centralgestalt.
Bröderna Gertten säger att de inte frågat Zlatan om en ny intervju, då de vill hålla sig oberoende. Jag tror i och för sig att de inte ens behövt fundera över sin integritet som dokumentärfilmare, Zlatan hade förmodligen tackat nej till medverkan ändå.
Zlatan Ibrahimovićs talang och virtuositet räcker hur långt som helst till en film om en fotbollstrollkarl som gör de mest osannolika saker på planen, men till ett djupare porträtt av en före detta underdog med lika delar hybris och dåligt självförtroende lyckas Magnus och Fredrik Gertten inte riktigt skrapa ihop tillräckligt för att hålla mig på helspänn hela filmen igenom.