Framtida Chicago är isolerat bakom en gigantisk mur mot det ödeland som blev till efter de stora krigen för sisådär 100 år sedan. För att undvika framtida motsättningar har man anordnat ett samhällssystem som delar upp människor i olika grupper, utefter deras personligheter: De osjälviska, De tappra, De lärda och så vidare.

När ungdomarna fyller 16 måste de, på en galaliknande tillställning, välja om de vill stanna kvar i sin samhällsgruppering eller välja någon av de andra.

Det går inte att vela, valet är för livet.

Alltså ett slags skråsystem baserat på rangordningen i en high school-film.

Att dela upp folk i olika falanger för att skapa lugn och ro i riket... Hm, nej, logiken är inte uppenbar.

Och så går det åt pipsvängen också, vilket gör att actionintrigen kan ta över efter en mycket lång startsträcka som ska få oss att köpa de krystade premisserna.

Unga Beatrice ”Pris” Prior är född in De osjälviska, som går i vadmalskläder och jante-frisyrer, men hon väljer De tappra vars ungdomar ägnar mycket kraft och tid åt att hoppa omkring och ropa högt, inte helt olikt ett gäng parkour-utövare med hyperaktiv adrenalinproduktion.

Precis som den mer sevärda ”Hunger Games” är detta en filmatisering av en kioskvältande romantrilogi, och likheterna mellan de båda är fler än olikheterna. Totalitär regim, ung hjältinna, tonåringar som måste slåss för livet. Ja, den kommersiella, förment systemkritiska, mjukdystopin riktad mot ungdomar har på senare tid blivit en stapelvara.

Som gammalt fan av den mer hårdföra dystopin smärtar det att se hur den globala underhållningsindustrin har tagit över den här en gång fantasieggande genren (”Bladerunner”, ”Den sista striden” m fl). Precis som när det gäller rocken, punken och hiphop har man sakta men säkert mutat in subversionen och gjort den rumsren, hjärndöd och barnvänlig. I det här fallet även smygreligiös.

Kristendomen nämns inte vid namn men kan läsas in i De osjälviskas genomgoda framtoning och leverne. Den uråldriga motsättningen (från såväl nutida USA som den spanska inkvisitionens dagar) mellan vetenskap och tro ges här ett lätt kamouflage. Huvudpersonens gamla tillhörighet står för godhet och förnuft, medan De lärda använder sina skarpa hjärnor till att förslava folket.

Den påklistrade romanens mellan Pris och den hårde hunken Four är nästan pinsamt kysk och sänder ett tydligt sedelärande anti-sexbudskap till målgruppen.

Att döda din nästa är dock okej.

Slutklämmen är gammaltestamentlig. Den uppblossade konflikten mellan de troende och den korrumperade eliten löses först när de förstnämnda motvilligt men träffsäkert tar till vapen.

Hua.