När fotografiet kom på 1820-talet, var det revolutionärt på många sätt. För första gången uppstod möjligheten att dokumentera världen utan omvägen via en konstnärs penseldrag. Men fotografiet blev snart revolutionärt av motsatt skäl: med hjälp av fotografiet gick det att ljuga mer övertygande än någonsin tidigare, tack vare att kameran bar på löftet, och kanske lögnen, om en ”objektiv sanning”.

Nästan 200 år senare ifrågasätter många allt mer själva idén om en objektiv verklighet. Årets ord 2016 var enligt Oxford dictionary ”Post-truth”: vi lever enligt Oxford dictionary i en tid där objektiva fakta inte längre anses lika viktiga som egna, subjektiva uppfattningar och känslor.

Konsten samspelar som bekant ofta med samhällsdebatten, och i år är temat för Tempo dokumentärfilmfestival passande nog (O)sanning. Även Juan Pablo Libossart från Svenska Filminstitutet märker att dokumentärfilmen lämnat sanningsanspråket och går mot det personliga berättandet. Libossart arbetar som filmkonsulent för dokumentärfilm, och väljer ut och rekommenderar vilka filmer som ska få statligt filmstöd.

– Jag kan absolut se att utvecklingen går mot att avsändaren framträder allt starkare inom dokumentärgenren. Regissörens personliga vision får ta plats och synas. Berättandet är mindre och mindre en rak dokumentation av händelser, och mer och mer en subjektiv berättelse av en skapare, vilket jag tycker är jättekul, säger Libossart.

Ifrågasätter objektivitet

– Det är intressant att vi, samhället generellt, går bort från tanken att vi vill nå en objektiv sanning. Jag tycker det är mycket mer intressant att söka subjektiva perspektiv. Den objektiva sanningen är egentligen ett gammalt sätt att tänka tycker jag. Kanske existerar den, men samtidigt är vi alla människor som upplever universum genom våra egna sinnen.

Och när Libossart bedömer om en dokumentär håller i kvalitet, är sanning inte något primärt. Istället är det just regissörens vision, hantverket, karaktärerna och filmens originalitet som är avgörande faktorer.

Samtidigt är dokumentärfilmen en genre som skiljer sig från spelfilm just genom verklighetsanknytningen.

– Traditionellt sett bygger dokumentären på att den arbetar med verkliga människor och händelser, som inte är fiktiva, säger Libossart.

Han menar att det är hur  regissören gestaltar som utgör det subjektiva i berättelsen, och han tycker att det är positivt att blanda olika konstformer i dokumentären, även fiktiva inslag.

– Från den stunden vi rullar kameran och väljer vinkel, karaktärer och tillfälle så gör vi ett val. Och det gör att vår subjektivitet tar plats. Så sanningen och verkligheten är något väldigt relativt, till och med inom dokumentärfilmen.

– Jag tror att den breda publiken fortfarande upplever dokumentärfilmen som sanning. Men det finns också en specifik publik för dokumentärfilm som ser på filmerna med en annan blick och som är mer intresserade av att ta del av regissörens vision.

Ställer krav på en mognare publik

Men dokumentärfilmen gestaltar ändå verkliga människor och händelser, och många litar på att det som visas på film i någon mening är sant. Därför erbjuder dokumentärfilmen, likt fotografiet när det uppfanns, ett övertygande verktyg för den som vill uppfattas som sanningssägare.

Ett exempel där regissören tagit hjälp av dokumentärfilmens skenbara ärlighet för att gestalta sin egen världsbild är amerikanen Ami Horowitz, som gjorde en uppmärksammad film om flyktingsituationen i Sverige. Det visade sig att flera intervjupersoner fått felaktig information av regissören och ställt upp på falska premisser. Juan Pablo Libossart menar att även om de flesta filmare följer etiska principer, ligger det stora ansvaret hos publiken.

– Det finns etiska principer och hederskodex för dokumentärfilmare, men varje skapare har ju makt att följa eller inte följa den. De flesta rutinerade filmare följer etiska principer men det kommer alltid finnas de som har en parallell dold agenda som de vill argumentera för. Diskussionen blir därför mer intressant om vi vänder blicken mot publiken.

– Det kräver en mogen publik som reflekterar över vem filmaren är och vilka intressen som finns bakom filmen. En film är en konstruktion som beror på vem avsändaren är. Och det är det filmen ska vara, men vi behöver också se filmen utifrån det perspektivet.

Transparens som ledord

I en värld där jakten på sanningar som alla kan hålla med om inte längre är särskilt aktuell, blir transparens nyckeln, tror Libossart. Det betyder till exempel att avsändaren är synlig så att intervjupersoner och publik kan förhålla sig till dennes position och agenda.

– Transparens är högst upp i pyramiden. Det är det absolut viktigaste.

Kan man säga att transparens är det nya idealet, som ersätter det gamla sanningsidealet?

– Ja, det tycker jag, det är mycket mer intressant, och mycket mer filmvänligt. Sanningen är något relativt men transparens ska alltid finnas om man är etisk som filmare.