Studion på Bellmansgatan dignar av gitarrer. Eva Dahlgren är jetlaggad, kom precis hem från en längre vistelse i lägenheten i New York, och schemat inför släppet av den nya skivan är pressat. Tidningar och tv-team avlöser varandra. PR-personen är sträng, allt måste klaffa inför släppet av ”Jag sjunger ljuset”, Eva Dahlgrens första skiva på nio år.

– Jag har väl skrivit lite under åren. Men jag har hållit på med väldigt mycket andra grejer och inte känt någon direkt nödvändighet i att skriva musik, säger Eva Dahlgren.

Varför saknades den där nödvändigheten, tror du?

– Jag tror att det handlade lite om att jag kände att mitt yrke som låtskrivare och som artist hade blivit nedgraderat till en hobbyverksamhet, säger Eva Dahlgren.

En bransch i förändring

Hon berättar att det tog lång tid för henne att känna yrkesstolthet, och för att känna sig bekväm i sin yrkesroll. Och när det äntligen börjat hända förändrades branschen.

– I och med nedladdningen, i och med att all musik blev gratis, i och med att man nu för tiden ska försörja sig genom att skaffa reklamkontrakt, vilket var väldigt främmande för mig, så kände jag ”vad är det här för någonting?”. Så jag vände mig åt ett annat håll för att få utlopp för min kreativitet, säger hon.

Försämrade villkor

Möjligheten att försörja sig som låtskrivare har förändrats. Försämrats, enligt Eva Dahlgren. Och att jobbet är så åtråvärt gör att utövarna blir mindre villiga att ställa villkor. De har ju ett konstnärligt kall.

– Som musiker och som låtskrivare är vi väldigt dåligt på att stå enade. Om det hade varit en annan yrkeskategori som hade råkat ut för det vi har råkat ut för, så hade det blivit strejk. Men det gör inte vi, för att vi tycker att det är så kul.

Abstinens och återfall

De senaste åren har Eva Dahlgren deltagit i ”Så mycket bättre”, satt upp en monolog och lärt sig filma. Häromåret jobbade hon som super 8-fotograf på produktionen av ”Jag är Ingrid”, dokumentärfilmen om Ingrid Bergman. Men trots att Eva Dahlgren är skeptisk mot utvecklingen i musikbranschen kunde hon inte hålla sig ifrån den. Hon fick abstinensbesvär; kände sig vilsen. Fick ett återfall och skrev nya låtar. Låtar som hon kallar super 8-musik.

– Det är något slags skönt vemod över super 8, säger hon.

Trösterik

I sitt sommarprat från 2010 berättar Eva Dahlgren om hur hon fick i uppdrag att skriva ett Requiem för svenska kyrkan, efter Estonia- och tsunamikatastrofen. Dödsmässorna behövde moderniseras. Ett uppdrag hon tackade nej till, efter att ha rannsakat sig själv i jakten på Gud i tre veckor. Vid en minneskonsert för Anna Lindh framförde hon ”Ängeln i rummet”. Det känns som att vissa stunder och händelser liksom kräver Eva Dahlgren. Lättillgängliga bilder i ett slags trösterikt moll, med ett allmänmänskligt anspråk.

På den nya skivan är produktionen tyngre. Inte minst på singeln ”Säg mitt namn”, producerad av Johannes Berglund, som tidigare samarbetat med bland andra Amason och Jennie Wilson, är soundet mer elektroniskt, mer suggestivt, än vi hört hos Eva Dahlgren tidigare. Men hennes röst, och metaforerna, är sig lika. Här finns hesheten, havet, och ett allomfamnande du, fritt för lyssnarna att klistra sin egen längtan eller sorg på.

Ljuset i människan

Titeln på albumet, ”Jag sjunger ljuset”, genomsyrar alla låtar. Hon berättar att den kom till under arbetet med låten ”Filmen om oss”.

– Jag var här nere i min studio, och det finns bara två fönster. Solen kommer väldigt sällan in här, men just då såg jag att det lös in. Och det dansade lite damm i den här solstrålen som kom in. Så där, du vet, långsamt. Och då kände jag: det är så jag vill skriva den här plattan. Du vet det där ljuset som letar sig in i människan. Det blev som ett paraply över allt jag ville skriva. Jag har haft den bilden väldigt starkt i mig själv när jag har skrivit musiken, just det där ljuset som trillade in där borta, säger Eva Dahlgren och pekar.

Är det lätt att vara hoppfull, att hitta det ljuset?

– Näe, det är inte lätt. Jag läser väldigt många olika tidningar på morgonen innan jag går ner hit och börjar jobba, och det blir man ju inte särskilt hoppful av. Men samtidigt så tänker jag hela tiden på att även om det ser illa ut, så är det ändå det goda som är det segrande laget än så länge. Och det försöker jag tänka på hela tiden. Att det ändå är viljan till att vi ska förstå varandra, att vi ska tycka om varandra, det är fortfarande den som är den största känslan och den största kraften hos oss, säger hon.

Skriver om outtömliga ämnen

Eva Dahlgrens första skiva släpptes 1978. I snart fyrtio år har hon nu turnerat, vunnit grammisar och sålt skivor. Men hon är sig ganska lik.

– Jag skriver om ungefär samma saker som jag har gjort hela mitt liv. Det är ett outtömligt ämne: livet, människors själar, hur vi ska försöka nå varandra, hur vi ska försöka förstå varandra. Det kan man hålla på med i ett helt liv, säger hon.