Ulrich Seidl är en fullständigt skoningslös samhällskommentator som sätter strålkastare på vår kulturs mest frånstötande sidor. ”Paradis: Kärlek” är en hagelstorm av fördomar och övergrepp – och efteråt känner man ett starkt behov av en dusch.
I den förra filmen, ”Import Export”, lät han oss besöka EUs bakgårdar, nu i den första delen av den österrikiske regissörens Paradis-trilogi följer vi med den ensamma tonårsmamman Teresa på semester till Kenya – och får på köpet en smärtsam tripp genom maktmissbruk, prostitution och nutida kolonialism.
Teresa och hennes gäng pantertanter ger varandra unga svarta män i födelsedagspresent, och framstår minst lika vidriga som deras manliga torskkollegor i Thailand. Det är svårt att värja sig mot deras empatilöshet, men Ulrich Seidl och medförfattaren Veronika Franz lämnar ändå inte Teresa helt i sticket.
Vi ser att hon duperar sig själv, att hon i alla fall i början faktiskt tror att hon ska få äkta kärlek. Som medelålders överviktig kvinna, ratad på hemmamarknaden försöker hon återupprätta sitt människovärde, men hon blir fartblind och trampar i sin tur på de som har ännu lägre status.
Men filmmakarna är i första hand inte intresserad av att prata just om Teresa, hon får istället förkroppsliga det kollektiva självbedrägeriet som gör exploateringen möjlig även idag, alltså det skådespel som i princip alla ulandsturister är medverkande i – även om de allra flesta av oss inte går så långt som Teresa och gänget.
Ulrich Seidl är inte subtil men han är samtidigt nyanserad i sin tydlighet. För även om själva grundkonflikten är lättfattlig har Seidl, precis som i ”Import Export”, gjort en film som expanderar utanför sina fysiska ramar, som bubblar av undertext.
När man kliver ut ur biografen känns det följaktligen fullständigt självklart att det går en röd kausal tråd mellan de vitas eskapader i Kenya och det gisslandrama som, samtidigt som jag såg filmen, pågick i Algeriet.
Det må vara att tjäna tråden för långt, men det är den effekten Ulrich Seidl har. Han gör nämligen inte bara film, han blottlägger sociala och historiska mönster och sammanhang.
Men Ulrich Seidl levererar inte bara tankegods. Han har ett estetiskt öga också, som här ger oss en avskalad realism, förrädiskt enkel men egentligen finsnickrad och exakt. De många tablåartade scenerna för tankarna till såväl Roy Andersson som Ruben Östlunds bildberättande. Inte minst den där de nyanlända får lära signågra ord på zwahili, framförallt då det urskuldande uttrycket ”Hakuna Matata” (som redan den mildare kolonialist-animationen ”Lejonkungen” lärde oss betyder typ ”Inga problem”). Det återkommer som ett mantra, uttalat av såväl de vita kvinnorna som de svarta männen, det blir som en besvärjelse, ett kodord som ska dölja den skitiga verkligheten bakom den glättiga fasaden.
En nyckelscen är fångad på filmens affisch: de övergödda blekansiktena ligger uthällda på sina solstolar, fötterna mot havet, några meter framför dem löper ett rep som skiljer dem från ett gäng svarta unga män som står uppställda vid vattenbrynet, som slavar på auktion, som varor i ett paradisiskt skyltfönster.
Det senare är en fenomenal bild, effektiv talande, smärtsamt avslöjande sakernas tillstånd, och summerar egentligen allt på några få sekunder.
Del två i trilogin, ”Paradis: Tro” ger sig i kast med den katolska tron. Det vore ingen överdrift att påstå att jag som troende ateist ser fram emot den svenska premiären den 12 april.
