Den sjätte säsongen av House of cards är helt marinerad i metoos efterdyningar. Huvudrollsinnehavaren Kevin Spacey fick på grund av anklagelser om övergrepp som bekant sparken från serien i november 2017, vilket gjorde att den redan påbörjade produktionen tog halt. När man körde igång igen var det således utan huvudpersonen, ärkemanipulatören Francis Underwood. Manusförfattarna hade nog i och för sig inget drygt jobb med att skriva ut honom ur serien, eftersom fru Claire redan i den femte säsongens sista avsnitt tagit över rodret som USAs president. När sexan börjar är han helt sonika död, men hans ande lever vidare in i den sista säsongen, inte minst som en mental boxboll som president Claire Hale (f.d. Underwood) kan stå och jabba feministiska småsmockor mot.
Det var först inte meningen att svenska Isabella Eklöfs danska film Holiday (hon är skolad i Danmark) skulle få biopremiär här hemma. Det hjälpte inte att thrillern hyllats på kreddiga festivalen i Sundance eller firats på Göteborgs filmfestival i år, den ansågs på grund av en omtalad våldtäktsscen vara för problematisk för den svenska publiken.
Nu var förvisso Holiday redan färdiginspelad när hashtagen metoo blev viral men har likväl en tydlig relevans i sammanhanget. Brottet som begås i filmen, där en ung kvinna blir tvingad till oralt och vaginalt samlag av sin pojkvän, är som en illustration till många av de övergrepp som beskrivits under årets gång. Alltså inte överfallsvåldtäkter utförda av främmande män utan övergrepp och trakasserier begångna av maktfullkomliga män i kvinnans närhet.
Det intressanta är dock inte bara det, utan hur metoo kan tänkas ha påverkat den debatt som följde på filmen, och som gjorde att den inte dök upp på svensk bio. Det handlade inte främst om akten i sig utan skildrandet av densamma, som alltså är ovanligt explicit. Nej, inte gynekologiskt närgånget eller spekulativt, inte ens speciellt våldsamt, ”bara” en helbild där vi tvingas vara med från start till mål när en människa anser sig ha rätt att bruka en annan människa som han vill. Det är smärtsam förnedring, som förvärras av att mannen efteråt låtsas som inget hänt. Värre är att kvinnan gör detsamma. Och stannar kvar.
Bör man visa en våldtäkt på detta vis? (d)undrade kritiker som menade att Eklöfs film exploaterar kvinnokroppen på samma gamla patriarkala sätt som vanligt. Jo, om Holiday hade gjorts i Sverige i dag hade vi sannolikt fått se en uppbygglig vändning där kvinnan på ett eller annat sätt tar hämnd, kommer till insikt. Här slutar det istället med att hon inkorporerar smärtan, håller den för sig själv, så som det ofta blir, vilket metoo-årets alla berättelser vittnat om.
Isabella Eklöf, som också skrivit manus, har alltså gjort en begåvad och vågad film som litar på att vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, som skildrar hur det är, inte hur det borde vara, och som framförallt inte reducerar det sexuella och emotionella våldet (det är ju inte bara det fysiska övergreppet som skadar) till något som likt filmskurkar kan besegras i foträt fiktion.
Nu har Holiday trots allt, och som tur är, fått svensk biodistribution, antagligen tack vare att Eklöf under tiden gjort sig ett namn som manusskribent till framgångssagan Gräns.
Den nu skärmaktuella tv-serien Stockholm Rekviem tar tag i temat på ett annat, inte alls subtilt, vis. Huvudpersonen Fredrika Bergman (Liv Mjönes) jobbar som civil utredare hos polisen och får omgående problem med kollegan Peder som suckar över att behöva jobba med en kvinna… Jo, konfliktpremisserna är mossiga, som hämtade ur en snutfilm från 1990-talet, men vänta det blir värre. Samma manschauvinist (annars alltid säkre Alexej Manvelov i en hopplös roll) är dessutom otrogen mot sin fru; har sex med en patrullerande kollega, som han därtill behandlar respektlöst (han drar henne i hästsvansen!). Den rekorderliga Fredrika noterar detta, berättar för den kvinnliga chefen som sänder mansgrisen på genuskurs. ”Du har inte fått ett straff, du har blivit erbjuden en utbildning” säger Erika förnumstigt när Peder surar över att hon skvallrat på honom.
Och jodå, redan i nästa avsnitt är Peder snäll, har insett sina felsteg och köper blommor till frun.
Det är scener som dryper av präktig rättrådighet, skrivna och regisserade med lovikkavantarna på.
Man baxnar. Småler lite uppgivet åt den uppfostransiver som uppenbarligen frodas i delar av branschen, men kan ändå söka tröst i att de positiva metoo-effekterna, de som får branschen att förändras på riktigt, inte via ytligt smiskande pekpinnar, är i klar majoritet.