Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Recension: Baby Driver är ”en film av och för filmälskare”

Jamie Foxx och Ansel Elgort i ”Baby Driver”. Foto: Working Title Films

Den brittiska kultregissören Edgar Wright gjorde sig känd med filmer som ”Shaun of the dead” och ”Hot fuzz”. Nu är han tillbaka med actionmusikalen ”Baby Driver” – lika delar actionfilm och musikvideo. Kulturnyheternas Caroline Hainer har sett sommarens bästa film.

Baby (Ansel Elgort) lever sitt liv med musik i lurarna. Det noggrant utvalda innehållet i hans fulladdade iPod lindrar både tinnitus och sviterna efter ett tidigt trauma. Han är en aktiv lyssnare som lever genom musiken låt för låt. Baby har en sång för varje tillfälle, varje känsla och dessa agerar han ut genom låtens crescendo, takt, saxofonsolo – ja, allt.

En enkel, vardagssyssla som att handla take away-kaffe eller bre jordnötssmör på en bit bröd blir en akt i den ständigt pågående musikvideon som är Babys liv. Musiken, mimandet och tajmandet med effekter och dans är på samma gång ett skämt som alla inklusive publiken är med på (och det är ett roligt skämt!) samtidigt som det är en drivande del av handlingen.

Läs mer: ”Jag blev fullständigt förälskad” – Skådespelarna om sina roller i ”Baby Driver”

Baby har också en speciell talang för bilkörning, han kan leverera en pizza snabbare än någon hinner säga pepperoni och vända bilen på en motorväg med samma grace som en balettdansör. Ett ofantligt slöseri på begåvning anser skurkchefen Doc (Kevin Spacey) och tvingar Baby att använda sin skicklighet vid olika bankrån.

Baby är en 2000-talets James Dean, en fåordig, ofrivillig trubbelmakare med ett gott hjärta. Hans estetik hör också 50-talsrebellen till med collegejacka, solglasögon och lock i pannan. Det är ingen slump att han hittar kärleken på en neonupplyst 50-talsdiner och drömmer om att resa utan mål i en öppen cabriolet.

Men kärlek och kriminalitet har aldrig varit en bra kombination, i slutändan råkar alltid någon illa ut. Baby är bara ”en sista stöt” bort från att bli fri från sin skuld till Doc. Men som alla vet blir man aldrig fri från kriminella gäng. Inte ens musiken kan rädda honom från det oundvikliga.

Edgar Wright har skapat en remix
av allt man älskar med film: Quentin Tarantino-dialoger om ingenting, uppskruvade Baz Luhrman-färger och komisk tajming i Jacques Tati-anda. Allt flyter som den vackraste symfoni. Wright har tidigare experimenterat med genreöverskridningar som zombiekomedin Shaun of the Dead, poliskomedin Hot Fuzz och serietidningsaction i form av tonårsfilm med Scott Pilgrim vs the World.

Baby Driver är en film av och för filmälskare, som ett kärleksfullt vykort från drömfabriken signerat alla regissörer och filmer som inspirerat filmvärlden och lett oss fram till detta verk. Det bästa av allt är att Baby Driver påminner mig om varför jag älskar film: Det är ju när film överraskar och samtidigt når en bekant och allmängiltig känsla som man inser att man inte är ensam. Ja, mitt i de eleganta biljakterna och de snabba bankrånen slår den tanken mig. Hur vi koreograferar våra liv och våra livsval tills vi inser att det gör vi inte alls. Då kan vi förbanna ödet istället eller välja att gå det tillmötes.

Baby Driver

Visa

Medverkande: Ansel Elgort, Jon Hamm, Jamie Foxx, Kevin Spacey
Premiär: 26 juli 2017
Regissör: Edgar Wright
Längd: 1 timme 53 minuter
Manus: Edgar Wright

Betyg: 5

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer