Om man som undertecknad tyckte att den gamle ”Slacker”-regissören Richard Linklaters ”Bara en natt” (”Before Sunrise”) var en plågsam pubertal och pseudofilosofisk resa till nattens ände, och dessutom halvsov sig igenom uppföljaren ”Bara en dag” (”Before Sunset”) har man ju inte så stora förväntningar på den här avslutningen(?) av ”Before”-sviten.
I ”Before Midnight” träffar vi för tredje gången det amerikanskfranska paret Jesse (Ethan Hawke) och Celine (Julie Delpy) som för nästan 20 år sedan släntrade genom ett nattligt Wien för att sedan skiljas åt vid gryningen. Åren har gått sedan tvåan och nu bor de tillsammans Paris med 8-åriga tvillingar och med Jesses tonåriga son som pendlar mellan USA och Frankrike.
Det knappa dygnet som vi hänger med duon den här gången befinner de sig dock på en grekisk ö, men det är bara skådeplatsen som är ny, berättelsens grundbult är densamma: samtal och åter samtal. Om manligt-kvinnligt, litteratur, konst, sex – ja, de är som ett vandrande intellektuellt magasin med halvhög svansföring.
Dessutom extremt välformulerade och fyndiga. Sannolikheten att de tu skulle kunna hamna i en The dining dead-situation (par som sitter tyst vid restaurangbordet, eftersom de redan har sagt allt) är minimal. Det här är två svårt egofixerade själar som inte försitter en chans att sätta ord på varje tillstymmelse till känsla – alltid i full ärlighet på duken, men utan att riktigt nå ut i salongen.
Man ska alltså inte vänta sig några större dramaturgiska vändpunkter och eller ens en tydlig karaktärsutveckling. Vi känner dem ju redan, vi vet i princip hur de ska reagera. De maler på, är uppfyllda av varandra och sig själva, men likväl underhållande – som det där paret som kan lysa upp en mindre fest men som man aldrig skulle orka ha hemma på middag.
Nej, visst, man tror inte riktigt på dem som vardagsmänniskor. Så här inspirerat pratar man inte när man genomlevt åtta småbarnsår, dessutom med tvillingar; så här kommunicerar inte ett par som är på gränsen till sammanbrott. Glättigt, fyndigt, nästan poserande.
De bråkar till och med i sammansatta meningar och med trestaviga ord.
Så, även om det onekligen finns några moment av igenkänning ska man inte göra misstaget att förväxla detta med realism, det här är snarare ett relationsdramats ”TwilightZone” – och om man bara skriver under på den osannolikhetsklausulen är ”Before Midnight” semantiskt underhållande från början till slut.
Jag vet inte om det är Linklater som har mognat med åren eller jag som blivit mer infantil men den här gången möts vi, åtminstone på halva vägen.