Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Foto: UIP

Filmrecension: ”Blade Runner 2049”

Jo, ”Blade Runner 2049” levererar faktiskt. Ja mer än så, det är den första uppföljaren sedan ”Gudfadern 2” som kan mäta sig med originalet.

I ”Blade Runner”-universat har det gått 30 år. Ekosystemet har kollapsat, jorden ligger i dammig kuvös och de som har råd, har bosatt sig på någon av kolonierna i rymden. Det mäktiga replikantmakande företaget Tyrell har gått i konken och köpts upp av en visionär med guds-komplex, som fött fram miljontals mer fogliga och ännu mer människolika replikanter än de som vi mötte 1982.

En av dessa är ”K” (en blinkning till huvudpersonen i Franz Kafkas ”Processen”?) en av den nya tidens Blade runners, som har i uppdrag att leta upp och ”pensionera” gamla ostyriga replikanter.
En dag får K – spelad av Ryan Gosling – ett knepigt uppdrag som leder honom till en gammal legend: Deckard, hjälten från den första filmen. Då som nu spelad av Harrison Ford.

I science fiction-världen är ju ”Blade Runner” i princip helig, en evig inspirationskälla till efterföljande dystopier, så det här påhittet med en fortsättning kändes ju lika galet och dödfött som en uppföljare till Bibeln.

Men det är faktiskt också en rätt modig film, som går sin egen väg.
Generellt brukar uppföljare bara brassa på med mer krut och mindre hjärna, här är det snarare tvärtom, här har man överraskande nog främst tagit fasta på originalets existentiella kynne. Vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att den kanadensiske regissören Denis Villeneuve (”Arrival”, ”Sicario”) här flankeras av manusförfattaren Hampton Fancher, som också stod som manusförfattare 1982.

Speciellt gillar jag hur manuset behandlar replikanten K's mycket mänskliga önskan att tillhöra ett sammanhang, kanske till och med vara älskad.

Det här är alltså ingen actionstänkare, snarare ett sävligt dystopiskt drama med en del våldsamma inslag.
Det mest aggressiva är faktiskt ljudbandet. Det är dovt, industribrötigt, attackerande och oerhört suggestivt.

Bildberättandet är därtill oerhört mäktigt. Minst sagt. Nästan varje bild är ett futuristiskt konstverk.
En av den första filmens många förtjänster var ju den ambitiösa produktionsdesignen som kittlade med ett skitit, giftigt dystopiskt landskap, en detaljerad anakronistisk sci-fi-vardag där gamla gasspisar samexisterade med flygande bilar. Ett fruktbart möte mellan cyberpunk och futurism.
Då skapat med hjälp av fysiska specialeffekter, här med medelst kraftiga datorer och fetare budget. Det är större, maffigare och mäktigare den här gången, men utan att filmens själ tagit stryk.

Tematiskt vältajmat är det också. Eller kanske till och med övermoget. Den basala existentiella frågan om vad det är som gör en människa, var gränsen går mellan biologisk och artificiell intelligens, kändes ju ny och profetisk i ”Blade Runner”, medan den nu utgör filosofisk basföda i de senare årens trend med mer eftertänksamma sci-fi-verk – en trend som toppas av TV-serien ”Westworld”.
Inte mycket nytt i det hänseendet alltså, men i kombo med det enormt suggestiva tekniska bygget i ”Blade Runner 2049” känns det ändå oväntat piggt.

Så jo, ”Blade runner 2049” levererar faktiskt, eller ja, mer än så, det är den första uppföljaren sedan ”Gudfadern 2” som faktiskt kan mäta sig med originalet.
Nåja, nästan i alla fall… det är som sagt Bibeln vi pratar om...

”Blade Runner 2049”

Visa

Betyg: 4
Regi: Denis Villeneuve
Manus: Hampton Fancher & Michael Greene,
I rollerna: Ryan Gosling, Harrison Ford, Robin Wright m fl

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet