2003 somnade HBO:s mästerliga fängelseepos ”Oz” in. Sen dess har det mesta i genren känts mer eller mindre överflödigt. ”Blodsband” förlitar sig mer på klassiska våldsutbrott och mindre på Foucault-filosofi men är faktiskt en så pass rå jävla rulle att den lockar till ett kort kåkfarar-återfall.

2014 års stora brittiske stjärntalang Jack O'Connell spelar Eric, en juvenil delinkvent av bråkigaste sorten som skickas från ungdomshem till riktiga kåken, en hjärtlös anstalt sydväst om London.

Plitarna är sadistiska svin, fångarna är sadistiska svin och ”you fackin cant!” är en normal hälsningsfras.

För att hävda sig ser Eric till att nästan skära halsen av en vakt och skickas via isoleringscellen till gruppterapi-sessioner med några av fängelsets hårdaste grabbar.Upplevelsen kompliceras ännu mer av att Erics egen farsa Neville (Ben Mendelnsohn) sitter på samma avdelning.

Den darriga stämningen där explosioner av våld hänger i luften har gjorts förut men kanske inte lika klaustrofobiskt som i regissören David Mackenzies händer. Fotot rör sig aldrig utanför betongmurarna. 

Far och son-dramat hamrar in ytterligare känslomässig tyngd när gammalt groll grävs upp och påminner om att Farsan Neville är skyldig till bådas fängelsevistelse.

Situationen hjälps inte av den mesige terapeuten Oliver som försöker ”nå ut” till de båda genom att spela på sin arbetarklassbakgrund, en karaktär som manusförfattaren Jonathan Asser baserat på egna upplevelser.

Även om ”Blodsband” mest uppfinner hjulet på nytt vågar den vara totalt hopplös, vilket kastar blicken på det trasiga systemet snarare än individerna som straffas inom det. Alltså motsatsen till vidrigt hurtiga fängelsefilmer som ”Nyckeln till frihet”, för att bara ta ett av många exempel.

Dessutom duckar David Mackenzie för klyschor som våldtäkt i duschen och slänger istället in lite kärleksfulla gaystunder i marginalen.