Regissören Richard Linklater har förstått att livet – i motsats till vad populära klyschor säger – är väldigt långt. Under de nästan tre timmar som vi lär känna Texas-pojken Mason hinner han åldras från busig sexåring till hormontankad 18-åring som går sitt första år på college.
Inspelningsprocessen liknar ingenting som gjorts tidigare: Utan färdigt manus samlade Linklater skådisar och team några veckor om året för att filma utifrån sin skiss mellan 2002 till 2013. Den galet långa inspelningsperioden kretsar hela tiden kring Ellar Coltrane, som spelar Mason genom hela filmen.
Parallellt med att skådespelarna åldras får vi följa tidsandan: tv-spelen blir mer avancerade, Harry Potter-mani utbryter och Obama startar sin första gräsrotskampanj. 00-talet svischar förbi medan Mason hänger med sina föräldrar, kompisar och träffar tjejer.
”Boyhood” har en unik dokumentär kvalitet. Ibland tar den över från fiktionen, men det ambitiösa harvandet i sig hade inte varit imponerande om ”Boyhood” var ännu en amerikansk ”coming-of-age”-rulle.
Det finns redan för många berättelser om pojkar som konfronteras med skilsmässa, droger, sex och/eller våld. Mason stöter på flera av de klassiska ingredienserna men behöver aldrig bevisa något för att ”bli man”.
Han överlever att hans skilda föräldrar (Ethan Hawke och Patricia Arquette) bråkar, att någon idiot knuffar till honom på skoltoaletten och till och med att hans mamma blir ihop med en superalkis. Livet är jobbigt ibland, men i ”Boyhood” finns inget förutsägbart självömkande som i liknande uppväxtskildringar. Situationer som hade blivit offerpornografi i andra regissörers händer verkar inte beröra Richard Linklater på samma våglängd.
Känsligheten för de oändliga nyanserna som ryms i ett liv blir också som en indirekt motreaktion på den antiintellektuella kultur som 2014 råder i många medier, där en tweet kan korsfästa en person för evigt (eller fram till nästa korsfästning).
I Linklaters långkok tillåts människor fucka upp, byta bil, älskare och politisk övertygelse. En frånvarande pappa kan skärpa sig (men fortfarande ha svårt att hålla sina löften). En ensamstående knegarmorsa kan läsa upp sina betyg (men fortfarande ha otur med män).
Livet är motsägelsefullt. Linklaters övertygelse att publiken är intelligent nog att förstå det gör honom till en av världens mest sympatiska regissörer.
Även om han idag blivit en stor studioregissör (mycket tack vare ”Before”-trilogin) har Linklater konsekvent skitit i de uppfostrande regler som fortfarande dominerar amerikansk (och för all del svensk) mainstreamfilm.
När 16-årige Mason kommer hem efter en festkväll är det upplagt för att han ska bli utskälld av morsan. Istället har de en fin liten scen tillsammans där han pikar henne för att hon är full, och hon har överseende med att han supit och rökt spliff. En scen som gjordes i liknande variant, men inte lika mysigt, i slutet av Linklaters partyfilm ”Dazed and Confused” (1993).
Linklaters ”Slacker”, om lösdrivande lirare i Austin (1991), bröt banan för 90-talets indievåg av sköna typer som bara hängde i protest mot dåvarande arbetslinje. På parkeringsplatser, i skivaffärer och utanför snabbköp.
Men den empatiska realismen i ”Boyhood” är ändå Linklaters mest fullbordade exempel på anti-auktoritärt berättande, och ett ännu större statement idag.