Det är svårt att fatta hur regiduon Anthony och Joe Russo fick ihop det här, men jag är glad att de lyckades. ”Captain America: Civil War” är en nöjespark för ögonen, med ovanligt moraliska frågeställningar i en geopolitisk konflikt över terrorbekämpning. Komplext med superhjältemått räknat, vill säga.
Den tredje delen av ”Captain America”-serien skulle kunna heta ”Avengers: Civil War”, då storyn bygger vidare på en korsbefruktning av de två senaste installationerna i respektive filmserie. Den innehåller också fler superhjältar än det är snyggt att rabbla i text, men alla har sin egen personliga insats (ok, kanske inte den ständigt menlöse pilbågskytten Hawkeye).
Vad som kunde blivit en plottrig gröt av halvbakade personliga öden är tack och lov knivskarpt avhyvlad pojkrumsunderhållning om superhjältars rättfärdigade våld.
Det är riktigt skönt att inte bry sig för mycket om varje ”förädlad” hjälte. Deras bästa sidor blir nedkokade i korta actionsekvenser med kvicka oneliners så att vi snabbt kan rusa vidare.
Visst, ett bråk mellan Iron Man och Captain America står i centrum. Ledare på varsin sida i det inbördeskrig titeln utlovar. En brasklapp är på sin plats: om ni inte sett (i princip) alla superhjältefilmer från Marvel de senaste tio åren är inte den här filmen eller recensionen något för er. Att hålla reda på alla hjältar, skurkar, gudar, rymdvarelser och magiska stenar i universumet börjar bli lika frustrerande som att kämpa för att minnas alla efternamn i en ”Game of Thrones”-premiär.
Nackdelen är att referenserna till sådant som hänt eller ska hända kan bli frustrerande nördigt. I gengäld slipper varje liten karaktär en lång och seg bakgrundshistoria med tillhörande barndomstrauma. Med det inte sagt att det inte finns ett barndomstrauma även i ”Civil War”, men det avhandlas åtminstone relativt snabbt…
Efter att många civila dött måste i alla fall superhjälteteamet Avengers underkasta sig en styrelse från FN, som ska besluta om och när deras tjänster behövs.
Vad är det för vits att ha massförstörelsevapen om vi inte kan använda dem när vi vill? undrar Captain America, om än med vackra ord om individens inneboende godhet.
Tony Stark (Iron Man) som gjort sin förmögenhet på att tillverka vapen borde egentligen vara överens med honom, men tidigt i ”Civil War” träffar han en mor vars son dött sist Avengers räddade världen. Filmens fånigaste scen kommer när Stark förklarar att grabben åkt utomlands för att han ”bara ville göra nytta” i ett fattigt östeuropeiskt land när Avengers släppte en hel stad i skallen på honom.
När attacker från den fjärrstyrda ”Vintersoldaten” riskerar att utlösa en kedjereaktion av global terror krävs handling men USAs utrikesminister säger stopp.
Captain America och Iron Man samlar följdriktigt ihop hjältar från jordens alla hörn för att gå i klinch mot varandra över frågan om laglöst våld är den enda vägen framåt.
Konflikten är nästan löjligt likartad den bioaktuella skitkorven ”Batman v Superman”, men ”Civil War” har något som DC:s deprimerade läderlappsfiasko inte hade: Humor.
Det bokstavligen smattrar av kvicka förolämpningar och comebacks.
Den stora actionfinalen där hjältarna drabbar samman på en tom flygplats liknar mer komiker-roast än krigszon. Hur mycket jag än hatar de uppblåsta PR-kampanjerna och hypekulturen bakom blockbusters som ”Civil War” är det svårt att inte applådera.