Den mexikanske, Hollywood-baserade, filmmakaren Guillermo del Toro är verkligen kompis med mediet han verkar inom. Han är i första fall inte en historieberättare utan en visualiserare (om nu det ordet finns?). Även om hans filmografi är ojämn som en puckelpist (från försumbara ”Mimic” till härligt otäcka ”Pans labyrint”) hyser hans verk oftast en suggestiv skaparglädje och en närmast orgiastisk bildfest, som slår de flesta andra kollegorna i genren.
Han gör kort sagt film, med stort jäkla F.
Del Toro lär ha skrivit om manus ett otal gånger men har tyvärr ändå inte riktigt lyckats få liv i den här skelett-tunna spökhistorien om den unga amerikanska miljonärskan Edith som lockas att gifta sig med en brittisk ädling och sedan bosätter sig i hans och hans mystiska systers kråkslott ute på den öde engelska heden.
”Kråkslott” är förresten att ta i underkant. Det här är snarare ett horrorhus i kvadrat, en elakartad ”Familjen Adams”-boning med krälande vålnader, elakt blickande porträtt, och en ångestbubblande källare full av kvinnolik.
Det visar sig nämligen ganska snart att Edith (en sedvanligt anemisk men livfull Mia Wasikowska) inte är den första bruden som burits in över tröskeln.
Okej, skräckgenren är inte direkt känd för att leverera subtila eller komplexa dramer. Dess funktion är som bekant snarare av renande katharsiskaraktär – den ska alltså på ren svenska skrämma skiten ur publiken. Och visst finns det några goda skrämseleffekter här, men del Toro tar i lite för mycket, gör stapelvaror av onda andar och dito aningar. Begår generalfelet att visa för mycket, för tidigt.
Men ändå… det är klart att det inte är ett misstag, utan en medveten handling. Jag blir bara inte helt klok på om ”Crimson Peak” ska uppfattas som en pastisch eller en parodi… nej förresten, inte det senare. Det skulle innebära en ironisk hållning till genren, och den har ju inte Guillermo del Toro, han älskar uppenbarligen ämnet, och någon spekulation är det inte heller frågan om. Nej, främst är det nog en hommage till gammal gotisk skräckfilm – och slutscenerna är melodramatiska som en anabol version av världshistoriens mest kända gengångardrama, ”Hamlet”.
Med andra ord förvirrande på det viset som tunna historier i fet, fin kostym kan vara. Ögat vill ge toppbetyg, hjärnan är skeptisk, och jag går den gyllene medelvägen.