Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Inte den vite mannens historia

Den dansande anden ses i mitten, klädd i halm. Foto: Folkets Bio

Linda Västriks rika och unika dokumentär ”De dansande andarnas skog” tar oss djupt in i regnskogen och tätt inpå Akka-folket.

Det börjar med en platsbestämning: Kongobasinen – bara det är ju exotiskt och lockande för en kolonialistiskt uppfostrad mottagarhjärna: Tarzan, Dr Livingstone och Joseph Conrad ställer sig i givakt i minnesbanken.
Men det här är inte den vite mannens historia, kanske inte heller den vite kvinnans – eller jo, det är det ju, det är ju Linda Västrik som för den till oss, men hennes syfte är att vara en fluga på lerhyddans vägg, att låta urinvånarna tala till oss, inte vi om dem.
Hon lyckas, till stor del.

Linda Västrik som för 13 år sedan debuterade med det nakna och såriga fadersdokumentet ”Pappa och jag” lär ha jobbat med ”De dansande andarnas skog” i sammanlagt tolv år. I tre omgångar har hon och ett miniteam åkt ner, bott och levt med Akka-folket, en pygméstam som i årtusenden har samexisterat med naturen och dess underliga varelser; speciellt udda är de där slemmiga, skarptandade fiskarna som lever nere i den fuktiga vegetationen.
Men omvärlden kommer allt närmare.

Vi befinner oss djupt inne i regnskogen men vissa saker är universella. ”Är det bara jag som ska städa här?!”, suckar en kvinna och tar tag i en hemknåpad sopborste för att röja skräp framför hyddan. Även kärnfamiljsidealet verkar råda, en annan kvinna ser ingen mening med livet om hon inte lyckas föda barn.

Västrik vore ju inte en svensk filmare om hon inte satte lupp på könsrollerna, och de verkar vara skönt lösa i konturerna. Knappt existerande, här kommer individen före könet – ja, förutom då när det gäller sex, som det talas fritt, krasst och avslappnat om.
Regissören tar oss tätt inpå människorna, ur massan framträder individer, vilket ju är extremt ovanligt i såna här djungelexpeditioner. Vi är med på krokodiljakt och akuta födslar i bushen, på ande-fester och sitter inne i en hydda där någon vrider sig i sjukdomsplågor. Det känns rikt och unikt.

Men det är svårt det där med perspektiv och balans. Trots regissörens oomtvistligt goda intentioner infinner sig ändå, då och då, en viss känsla av intrång och ofrivillig exploatering. Kameran verkar aldrig vilja lämna dem i fred. I nöd och lust.
På gott och ont.

Faktumet att ett multinationellt skogsbolags maskiner befinner sig några kilometer från byn, på väg framåt, är ju en klassisk och lättfattlig ”Avatar”-konflikt som många patosfilmare hängt upp sina alster på, men Västrik & co levererar den informationen först mot slutet, vilket ger en lätt frusterande känsla av att inte få vara med om upplösningen.

Men det är å andra sidan det gamla konventionella berättandets logik som kverlurerar, som kräver ett avslut. Västrik ger oss inte den enkla utvägen. Hon bjuder in oss i den här världen, för att vi ska se vad det är som är på väg att försvinna.
I verkligheten kommer ju tyvärr inte Tarzan och hans elefanter och knycklar ihop de hotande bulldozrarna.

”De dansande andarnas skog”

Visa

Betyg: 4

Regi: Linda Västrik

Med: Akka-folket

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet