Präktig och torr flygplansbyggare. Foto: Triart

”Det blåser upp en vind”

Publicerad

Animationsmästaren Hayao Miyazakis biografi över en legendarisk flygplanskonstruktör bjuder på besjälade bilder, men är ändå ingen höjdare, tycker Sofia Olsson.

Det här är den uppdiktade biografin över den verklige flygplansingenjören Jiro Horikoshi, som skapade stridsflygplan för Japan under andra världskriget. Filmen baseras på Hayao Miyazakis egna tecknade serie, ”Kaze Tachinu”*, och den sägs vara den store animatörens sista film.

Det är inte alls förvånande att han väljer att frossa i flygfarkoster i sitt avsked: flygande har varit ett återkommande tema i hans filmer, oavsett om det görs med hjälp av drakar, häxkvastar, zeppelinare eller knubbiga skogsandar.

I “Det blåser upp en vind” finns varken tonårshäxor, prinsessor eller magiska kattbussar. Här är det realism, och så krass är verkligheten att den unge Jiro som varje natt drömmer om att sätta sig i olika farkoster och glida iväg, ganska snart inser att hans närsynthet hindrar honom från att bli pilot.

Efter att ha mött den italienske flygplansdesignern Caproni i en av alla sina drömmar, ägnar han istället sitt liv åt att konstruera de farkoster han så gärna skulle vilja flyga iväg med.

När så Jiro som ung ingenjörsstudent möter flickan Naoko på ett tåg, blåser det minst sagt upp en vind. Jordskorpan krullar sig, och de unga tu hamnar mitt i Stora Kanto-jordbävningen 1923. Bilderna är magiskt dramatiska, marken böljar, människor myllrar och sen släpps elden lös. Miyazakis tecknade bilder är besjälade, naturen gör han både gulligt pastellig, mystisk och farlig.

”De blåser upp en vind” är en väldigt vacker film. Det är också en mycket tråkig film. Den är konventionell i sitt linjära berättande och tema (ung mans karriär och kärlekshistoria) och saknar driv och tempo.

Jag ska inte gnälla särskilt över de meningslösa kvinnoporträtten, för här är knappt någon roll intressant. Jiro är otillgänglig, präktig och torr. Hans vänner är brölande slynglar, Naoko är en rakt igenom god flickkvinna som kämpar tappert mot lungsoten i ett sanatorium i bergen.
Kärlekshistorien engagerar och inspirerar lika mycket som en tallrik havregrynsgröt. Den enda som tillför lite temperament är Jiros chef som konstant är på krigsstigen.

Möjligtvis blir den som växte upp med Biggles äventyr mer kittlad av repliker som “Det ser ut som att du bär hela Japans flygindustri på dina axlar”.
Här bör tilläggas att det ju inte är flygplanens fel att det är tråkigt, det skulle kunna gå att berätta en fantastisk historia om den tystlåtne ingenjören som ritade de smäckraste flygplanen.

Problemet är inte att Miyazaki tillåter sig att vara nördigt besatt av själva flygplanen, utan att han dessutom pyntar historien med tråkig kärlek och skriver mig på näsan i de drömsekvenser som ska tala om vad flygplanen symboliserar.

För alla som inte vill förkovra sig i flygplansmodellerna Mitsubishi A5M och A6MZero (eller för den delen leta referenser till Thomas Manns roman ”Bergtagen”), rekommenderar jag istället att se Miyazakis tidigare filmer, som ”Min granne Totoro”, ”Spirited Away”, ”Prinsessan Mononoke” eller ”Nausicaä från Vindarnas dal”.

* Serien “Kaze Tachinu” är i sin tur inspirerad av en novell skriven av Tatsuo Hori 1937.

”Det blåser upp en vind”

Visa

Betyg: 2

Regi: Hayao Miyazaki

Röster: Masahiko Nishimura, Hidetoshi Nishijima, Miori Takimoto m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet