Västmannaöarna ligger lite söder om Island. Femton karga vulkanöar varav Hemön är den enda som är bebodd av ca 4 340 fiskare. Vi landar här en vinternatt 1984.
Folk är ute och krökar. Vinden och snön drar fram som pansarskynken. Någon står och dricker vodka ur flaskan utanför puben – i bara skjortan. Någon annan spyr, torkar av sig med handen och går tillbaka in på puben. Vi förstår att folk på Hemön inte är lika veka som vi andra. Vi undrar hur är det möjligt att bo sådär? På en sten i ett isigt Atlanten? Stackars arma satar.
Inne på puben möter vi stora, sällika Gulli (Ólafur Darri Ólafsson). Han bär omkring utslagna vänner som är för packade för att själv kunna gå, han sneglar på söta tjejer som han inte vågar tala med, på efterfesten klappar han värdens hund och hjälper kompisen spy.
Så är det dags att åka ner till fiskebåten Breki, knacka bort isen från trossar och däck och ge sig ut i den isländska vintersjön.
Att Baltasar Kormákurs ”Djupet” är baserad på en sann historia är jobbigt redan här. Skutan Breki är ännu mer sliten än sin besättning. Överallt står överfyllda askkoppar, väggarna är skitiga, besättningens kläder dåliga och i maskinrummet sitter maskinisten och super. Breki trålar efter fisk i vatten med taggig vulkanisk botten.
Första gången trålen fastnar ser det illa ut men alla klarar sig.
Så fortsätter inte ”Djupet”.
Väldigt tidigt i filmen förliser Breki och besättningen hamnar i det livsfarligt kalla vattnet. Så tidigt sker det, att man först inte oroar sig för besättningen i vattnet utan publiken i salongen: Hur skall regissören Kormákur lyckas göra film av en väldigt lång och kall simtur? Man skruvar sig, ångrar att man gick på bio och tänker att det nog är okej om jag somnar in nu.
Fel.
Baltasar Kormákur slog igenom med ”Reykjavík 101” (2000) om en slacker i Kormákurs hemland Island. ”Brudgummín” (2008) handlar också om det isländska samhällets outsiders. Om spriten, om ensamheten om det konstiga i att bo på en avlägsen ö. Förra året gjorde han utflykten till Hollywood som alla framgångsrika skandinaviska regissörer måste göra. Resultatet är den fungerande men rätt ointressanta ”Contraband” med Mark Wahlberg i huvudrollen.
Genomgående för alla filmer är skådespelaren Ólafur Darri Ólafsson, som med ”Djupet” gör en lågmäld och rörande huvudroll. Det är fel att säga att Ólafsson tar ut svängarna. Han tar bara ett fast grepp om sin roll som optimal anti-hjälte och lyckas fylla denna vackert filmade men sparsamma historia med små mirakel.
”Djupet” är på många sätt mirakulös. Inte bara vad gäller berättelsen utan också hur Kormákur lyckas göra den där simturen gripande.