Regissören Stig Björkman har regisserat filmen om pjäsen ”Fanny och Alexander”. Foto: Pressbild

”En film om en pjäs om teater”

Publicerad

”Det skulle kunna bli outhärdligt internt, men blir det såklart inte”. Vår filmkritiker Fredrik Sahlin har sett filmen ”Fanny, Alexander och jag” om pjäsen på Dramaten.

Det börjar i slutet, med premiären den 11 februari 2012. Den röda mattan är utrullad, kungaparet anländer, Dramatens stora salong sorlar av förväntan, ridån går upp och skådespelet kan börja.

”Fanny och Alexander”, scenversionen.

Klipp till 75 dagar tidigare, till kollationeringen, dagen då alla skådespelare är på plats och tillsammans med regissören Stefan Larsson går igenom manuset, bekantar sig med den text som ska dominera stora delar av deras tillvaro en lång tid framöver.

Sålunda ett vanligt upplägg för en dokumentär om ett teatersällskap, om uppförandet av en pjäs, men så är Stig Björkmans Dramaten-besök inte heller en spektakulär skapelse, däremotär det ett förtroendeingivande, sansat och intressant dokument om en spännande process. Vi bjuds med att sitta som flugor på väggen inne på nationalscenen, och det är mer underhållande än det kanske låter.

”Fanny och Alexander” är till stor del ett skådespel om skådespel, det påpekas i pjäsen, det framgår i Ingmar Bergmans Oscar-vinnare från 1982, och metanivån får ytterligare en dimension i ”Fanny, Alexander och jag” som precis som pjäsregissören är som mest intresserad och alert när det kommer just till det mänskliga uttrycket. Kameran fångar obemärkt Livia Millhagen, Marie Göranzon, Thomas Hanzon, Jonas Karlsson och de andra i action, i begrundande samtal, i fikatagen.

Stefan Larsson sitter och blundar under repetitionerna, lyssnande efter dissonanser i spelet. Det är en fin scen, fler regissörer borde göra så. Senare ser vi honom få fnatt när han tycker att kringljuden på teatern stör koncentrationen, och man anar att Stefan Larsson kanske är ljudneurotiker.

Det senare är uppfriskande, Larsson minimala utbrott kommer mot slutet, just när godmodigheten och ensemblens respektfulla välvillighet gentemot varandra börjar te sig lite spelad (man får vittring på ytterligare en metanivå här: agerar de kanske samtidigt för Stefan Larsson och den kamerautrustade flugan?) men känslosamheten ebbar tyvärr ut.

Stig Björkman måste helt enkelt ha klippt bort de hetare scenerna, de som skulle ha gett extra liv åt dessa taskspelare (som det ju heter på Bergman-lingo). Det andra alternativet, att skådespelarna faktiskt är så här kontrollerade hela tiden är mytkrossande och faktiskt lite deprimerande. Lite eldigare temperament och större egon än så här måtte väl ändå våra stjärnor ha?

”Fanny, Alexander och jag” är alltså en film om en pjäs som handlar om teater. Det skulle kunna bli outhärdligt internt, men blir det såklart inte, inte i Stig Björkmans trygga händer. Han är en av våra mesta och bästa dokumentarister, han har genom åren gjort initierade verk, på film och/eller bokform, om Lars von Trier, Woody Allen, Ingmar Bergman, Gena Rowlands och många andra av branschens storvilt. Han har varit verksamsedan skepparkrans var inne förra gången, men han verkar fortfarande vara lika nyfiken.

Det smittar av sig.

Dessutom blir man jäkligt sugen på att se om den ikonografiskafilmiska förlagan och – ännu hellre – sätta sig där jämte Kungenoch Silvia på Dramaten och vara med när ridån går upp för den föreställning som man, nästan, varit med och värkt fram. Men det är tyvärr åt helsike för sent.

Info: Den ”Fanny, Alexander och jag” som recenseras här, är den cirka 90 minuter långa VOD-versionen som har premiär måndag den 11 mars på triart.se. För er med kortare koncentrationsförmåga (eller bara inte vill punga ut hyrpeng på 39 kronor) finns möjligheten att se K Specials entimmesversion på SVT 2, fredagen den 15 mars.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer