Foto: SF

”Fäktaren”

Uppdaterad
Publicerad

En av Finlands mest dekorerade filmarbetare har gjort ett konventionellt men kännbart drama om Estland under sovjetisk ockupation.

Den finlandssvenske regissören Klaus Härö skulle inte känna igen en experimentell tanke om den så bet honom där bak, men vi får i alla fall gedigen filmfilm för biljettpengen.

Det här är hans femte fullängdare. All de fyra tidigare  – däribland hans bästa, Maria Lundqvist-snyftaren ”Den bästa av mödrar” (2005) – har varit finnarnas bidrag till Oscargalan; och ”Fäktaren” var i sin tur nominerad till the Golden Globe.

Sålunda en av Finlands mest dekorerade filmarbetare som här kommer med en konventionell biopic om en estnisk fäktare som efter andra världskriget hamnar i onåd hos den sovjetiska ockupationsmakten.
Endel Nelis, som han heter, tvingades som 18-åring att gå med i den tyska armén, som då rådde över Estland, och blev därför jagat villebråd när ryssen tog över.

Han lyckas efter några år fly till en liten håla på eländig landsbygd där han, när vi kommer in i handlingen, tar jobb som gymnastiklärare vid byns skola. Skolans rektor, en medlöpare och hustyrann, ser inte med blida ögon på att den mystiskt tystlåtne nye läraren lär ut en gammal borgerlig idrott som fäktning, och Endel ligger snart risigt till.

Härö och anhang ger oss stämningsfulla bilder av ett sargat slitet samhälle. Scenerna där huvudpersonen lär känna sin nya hemvist är laddade med en lågmäld sorgsen sentimentalitet som sakta skär sig in i hjärtat. Det är ett litet samhälle, befolkat av kuvade, gråklädda människor som hukar under maktens nyckfullhet. Gulag ligger bara en felsägning bort.

Men Härös filmkunnande ligger honom också paradoxalt nog i fatet. Berättandet är så stiligt strömlinjeformat och lättillgängligt att det nästan tar udden av människoödet Endel.

Det är kort sagt svårt att förväxla detta med äkta liv. Vilket väl ändå lär vara meningen, när det handlar om en verklig person.
Styrkan ligger istället i berättelsens marginaler där vi ser hur förtrycket och kriget påverkar den vanliga människan. Och inte minst då barnen.

Härös fokus ligger oftast just på de små, och deras utsatta läge, och så även den här gången, och det är just Endels samspel med eleverna som lämnar tydligast spår i sinnet.

Men så kommer den där förbenade tävlingen. Filmens klimax inträffar nämligen under en fäktningsturnering i Leningrad där de unga trashankarna från landet ställs mot elitgäng från storstaden.
De borde liksom inte ha en chans…

I nio fall av tio (så exempelvis även i den av andra kollegor hyllade ”Du gör mig galen!”) ter sig tävlingsmomentet som ett simpelt försök att gå en smitväg till publikens engagemang. Slut på dynamiska idéer? Vi slänger in en Let’s Dance/Rocky-passage.

Visst, det är i det här fallet en allegorisk passage som ytterligare ska poängtera David mot Goliat-temat men likväl är det en dramaturgisk koloss som ställer det politiska och personliga dramat i skuggan.

Det borde kort sagt utfärdas tävlingsförbud i branschen.
Speciellt illa är det när man som Klaus Härö och Anna Heinämaa (manus) avslutar det hela med en smått osannolik Hollywoodvändning.

Okej, den plågade Endel måste ju ges någon slags framgång, innan han släpas iväg mellan två biffiga stalinister. Härö gillar ju att gå i mål med en känsla av hopp, och det kan ju vara svårt att känna när man vet att esterna, när filmens drama är över, har ytterligare 40 år av diktatur framför sig.

Betyg: 3
Regi: Klaus Härö
I rollerna: Märt Avandi, Liisa Koppel, Hendrik Toompere m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet