Sara Lidman i begynnelsen. Foto: Folkets bio

Filmrecension: Sara med allt sitt väsen

Uppdaterad
Publicerad

Vacker och sevärd tidsresa. Kulturnyheternas litteraturredaktör Ulrika Milles har sett Gunilla Breskys dokumentär om författaren Sara Lidman.

Sara Lidman debuterade som författare i ”en tid som behövde en litterär liten flickballong”, som hon själv formulerat det. Då var det tidigt 50-tal och ballongen Lidman kom att bli en institution i det svenska 1900-talets offentlighet: författaren, riksagitatorn, världssamvetet, tidsandans kritiker.

Men när Sara Lidmans liv ska skildras återkommer ändå risken att hon reduceras till en salvelsefull luftande. Åsa Faringers intressanta K-special Livets pris från 2018, om Lidmans år i Sydafrika på 60-talet, växlade uppläsning ur Lidmans dagböcker med intervjuer till en rätt monoton berättelse. I Gunilla Bredskys dokumentärfilm Sara med allt sitt väsen hotar något liknande – trots ambitionen att fånga Sara Lidman ”bakom de politiska sanningarna och recensenternas lovord”.

Det är ett svårt uppdrag. Sara Lidmans liv och verk är som flera generationer i en gestalt: bildningsresan, klassbakgrunden, byn i Västerbotten, fredsfrågan, den politiska människan, strejker och samhällsansvar. Som en Doris Lessing från provinsen: en litterär supernova från myrmarkerna som landade i Afrika och Vietnam och rasade mot orätten som stående i mitten av en egen retorisk trollkrets.

Lidman for land och rike runt och pratade om atombomben, skogen, klimatet, rovdriften på Norrlands natur, arbetsvillkoren i gruvorna, människovärdet. Hon var ofta före sin tid och hela tiden pågick jämte detta offentliga uppdrag skrivandet, romanerna, rapportböckerna. Epos och akututryckning.

Hon antydde att det skadade koncentration och skrivförmåga, att artiklar och pamfletter kom i stället för böcker som ”omkommit” men att hon aldrig ångrade att hon hann uppfatta att världens jävlighet är gränslös.

Gunilla Breskys dokumentär – som är Sara med Lidman – arbetar med stämningar: stillbilder, gryniga filmer där Lidman talar till folkmassor och världsopinioner och litterära citat som blixtrar fram. ”Vita dimmor. Vitt kallt. Och marken som en frusen psalm.”
Filmen tar avstamp i skogen runt Missenträsk, i barnet Saras möte med en gran som hon måste överge för att börja skolan, bli en skrivande, och då tvingar sig låtsas att hon aldrig älskat trädet för att klara av att lämna det. Blir du ved ska jag skratta! När granen dör får språkets makt en ödesdiger tyngd.

Det är ett vackertsvartvitt inträde till berättelsen om ett liv som serverar oss ett svenskt förflutet, historien om en helt annan offentlighet men renons på nostalgi svalkande nog– och kan göra det med Lidmans dagböcker som källa, och undvika paraden av intervjuade röster. Istället Lidmans egen röst, ända till slutet då hemtjänsten är ett nytt ord i dagboken, superrealistiskt och vemodigt.

Däremot förstår jag inte varför Bresky lockats att använda en statist (man ser bara Malin Ackerman bakifrån) som sitter vid Lidmans skrivbord och skådar ut genom fönstret mot Missenträsks evighet. Inte en lika pinsamt lookalike-sminkad skådespelare som i Unga Astrid om Astrid Lindgren förra året, men greppet underminerar auktoriteten i Gunilla Breskys sevärda tidsresa.

Sara med allt sitt väsen

Visa

Betyg: 3
Regi & manus: Gunilla Bresky

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet