Unga Eunhee hittar en lugn famn i läraren Yong-Ji. Foto: Folkets bio

Filmrecension: Distanserat grubbel i En kolibris liv

Uppdaterad
Publicerad
Bitvis engagerande, bitvis vådligt sävligt uppväxtdrama från ett kylslaget Sydkorea som lär få många tonårsföräldrar att känna igen sig. Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin är försiktigt positiv men tipsar om tre andra bättre filmer om grubblande ungdomar.

1994 var ett händelserikt år. VM i fotboll, den nordkoreanske diktatorn Kim Il Sug dog (”Ska man fira?” frågar sig sydkoreanerna) och Seongsun-bron i Seoul rasar. Allt figurerar här men det är framför allt det sistnämnda som påverkar 14-åriga Eunhees liv; det är olyckans konsekvenser som retroaktivt (det sker i slutet) ger filmen dess dova grundton och förstärker känslan av att man ta del av en depressiv tonårings dagbok.

Annars är det inte mycket som händer. Och samtidigt en hel del. Vi följer Eunhee under nämnda år, i skolan, i hemmet, med pojkvän och flickvän (hon testar sig kyskt fram) men ingenstans hittar hon en hamn eller famn att vila i.

Hon har en smått eländig tillvaro – som ändå är rätt okej. Pappan är aggressiv, men inte vådligt så, mamman undflyende, brorsan slår henne, men bara ibland. Jo, det låter illa men presenteras på ett avmätt, distanserat vis.
Ingen kommunicerar, inte på riktigt.

I skolan är hon outsider, men inte direkt mobbad. Klassföreståndaren bidrar inte med något hopp i den mentala ävjan: ”Vi dör lite varje dag. I dag är första dagen på vägen mot er död”, inleder han lektionerna.

Men Yong-Ji, kvinnan som hoppar in som vikarie för extralektionerna i kinesiska, får Eunhees tillvaro att ljusna, tillfälligt. I hennes lite lätt molokna uppenbarelse hittar tonåringen en själsfrände, ett spirande hopp om att det finns fler som hon själv där ute i världen.

De små konflikterna är många, men ingen flammar upp rejält. Som i en tidig Hirokazu Koreeda-film där det eteriska har större vikt än det fysiska (alltså innan han tog klivet ut till oss andra och gjorde klart mycket mer lättillgängliga Cannes-vinnaren Shoplifters och nu senast i franska Sanningen).

Men vi ser att det pågår desto mer under ytan vilket skapar en för filmen fruktbar friktion, och känsla vanmakt som många tonårsföräldrar nog kan känna igen sig i. Att stå utanför och inse att det pågår massa saker innanför den där truliga uppsynen, men inte kunna göra någonting åt det.

Vilket ju är gravt frustrerande, i verkligheten, men som berättarstrategi kräver det ännu mer av både filmskapare och åskådare. Den förstnämnda ska lyckas leverera starka emotioner med små vardagsmanövrar, de sistnämnda måste försöka karva sig genom valiumytan för att hitta den pulserande kärnan. Det kan ju bli alldeles lysande filmkonst om man hittar dit in, men här tar distanseringen till slut udden av dramat.

Det är inte uttalat en självbiografisk berättelse, men långfilmsdebuterande Bora Kim (även manus) har tidigare gjort en kortfilm om en tjej med samma namn och familj, så mycket tyder på det. Bora Kim och hennes (möjliga) alter ego håller mitt intresse vid liv nästan hela tiden, men hon kunde gott ha kapat i alla fall en femtedel av filmens nästan fem halvtimmar.

Tre bättre filmer om unga grubblare:

Tomboy, av Céline Sciamma (2011)

Virgin suicides, av Sofia Coppola (1999)

Welcome to the dollhouse, av Todd Solondz (1995)

En kolibris liv

Visa

Betyg: 3
Regi & manus: Bora Kim
I rollerna: Ji-hu Park, Sae-byeok Kim, Seung-Yun Lee m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet