Filmrecension: ”1917 får mig att glömma tid och rum”

Uppdaterad
Publicerad
Dammet är det dammigaste, gyttjan den gyttjigaste och råttorna de hungrigaste i Sam Mendes verklighetsbaserade och Oscarsnominerade krigsepos som krossar Kulturnyheternas filmkritiker Kristoffer Viitas nerver.

Jag såg 1917 på förmiddagen i en nästan tom biograf på utomhusgallerian The Grove i Los Angeles utan förväntningar. Steven Spielbergs pekoral War Horse (2011) – en annan krigsfilm om första världskriget som släpptes under Golden globes och Oscars-säsongen – hade lämnat en bitter smak i munnen.
Men 1917 fick mig att glömma tid och rum. Tvingade in mig i ett konstant paniktillstånd. Skakis, gick ut på shoppinggatan i ett töcken och hämtade andan.

Filmen handlar om två unga brittiska soldater på västfronten som tilldelas ett självmordsuppdrag. General Erinmore, spelad av en otrolig Colin Firth, förklarar med grövsta allvar vad som står på spel: tyskarna har klippt alla telegraflinjer och gjort en taktisk reträtt. Två bataljoner britter på 1600 man riskerar att gå i en dödlig fälla. Korpralerna Schofield (George MacKay) och Blake (Dean Carles-Chapman) måste leverera en varning.

Som rutten lök på laxen återfinns Blakes bror bland de ovetande soldaterna. Duon måste med andra ord snabbt korsa ingenmansland och en stor portion fientligt territorium innan det är för sent. En enorm aspekt av spänningen ligger i att Sam Mendes lyckats simulera hela filmen som en enda lång tagning i realtid.

Det är alltid de enklaste idéerna som funkar bäst. Visst, det var säkert inte lätt för regissören Sam Mendes att återskapa sin farfars fruktansvärda minnen från skyttegravarna i första världskriget på det här sättet. Däremot har 90 miljoner dollar och hans geniregi lyckats. En film som kommer nära ett samtida exempel är norske Erik Poppes Utöya, 22 juli, men 1917 är i slutändan en mindre realistisk och på alla sätt mer storslagen bioupplevelse. Dammet är det dammigaste, gyttjan den gyttjigaste och råttorna de hungrigaste.

Trots att det är en hjälteberättelse vill inte Mendes vara sentimental, eller romantisera kriget på annat sätt än i det intima brödraskapet. Schofield berättar vid ett tillfälle att han bytt bort en hedersmedalj mot en flaska vin, enligt filosofin ”det är bara en bit metall”.

Jag har sett många krigsfilmer, och de bästa (Apocalypse Now, Full Metal Jacket, Dunkirk, Jarhead för att nämna några) har någonting unikt att säga om krigets helvete. Frågan är om någon fångat skräcken i väntan på kaosögonblicket på ett lika fysiskt närvarande sätt som 1917.
Redan i den trevande inledningen. Schofield och Blake smyger genom kratrar i ingenmansland och Schofield skär sig på taggtråd och råkar doppa handen med det öppna såret i bröstkorgen på ett sönderskjutet lik.

Att berätta mer vore att avslöja för mycket, men att se filmen en andra gång är nästan lika nervkrossande som den första, eftersom jag vet vilka trauman som väntar.

1917

Visa

Betyg: 4

Regi: Sam Mendes

Manus: Sam Mendes, Krysty Wilson-Cairns

I rollerna: Dean Carles-Chapman, George MacKay, Colin Firth m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet