Få människor är så förfrämligade i Sverige som romska EU-migranter. Ojämlikhetens och rasismens förlorare som blivit ett normaliserat men ej önskvärt inslag i det bedagade Folkhemssverige. Ett sorgligt tältläger på gräsplätten vid motorvägspåfarten. En figur på knä utanför mataffären. Människor som mest är irriterande inslag i vardagen, som vi knappt vill titta på, eftersom de påminner oss infödda svenskar om brutal orättvisa och vår egen otillräcklighet som människor.
I Till drömmarnas land är det sjuttonåringen Sabina, rom från Rumänien, som tittar på det svenska samhället. Och hon tittar med en hård blick som aldrig flackar. Hon bor tillfälligt i västerbottniska Holmsund med sina två äldre bröder som har påhugg på en bilmek.
Det är Sabina som ser på oss och hon som sätter tonen för den här berättelsen, i en poetisk voice over fördömer hon allt det svenska och ordentliga med villor och gräsmattor och köttbullar och impregnerade altaner. Som en profet som vet att när domedagen kommer, då blir livet ett helvete för alla.
Sabina (Andreea Petré) har ingen direkt syssla utan driver runt i samhället och plockar rastlöst en och annan returburk. Elin (Elin Marklund) har just haft skolavslutning och ser på det utsträckta sommarlovet med förskräckt tonårsapati. De inleder en osannolik men självklar vänskapsrelation, en ensam flicka med självskadebeteende och en ung EU-migrant som försöker tjäna pengar åt den stora syskonskaran hemma i Rumänien. Fladdriga, maktlösa existenser som blir varandras fasta punkter.
Huvuddelen av filmen utgörs av scener som inte driver handlingen framåt, den typ av tonsatta mellanrum vars funktion är att fördjupa och stå som exempel på det som hänt i de avgörande scenerna. Det är vanligare att handlingen tuffar på med dialog och handling för att pausa kort i exemplifierande scener. Till drömmarnas land är som ett långsamt potpurri som visar hur vänskapen fördjupas, ”berättelsen” lyckas bara tränga sig in i korta men avgörande scener. Det är inte fel, men på gränsen till pretentiöst.
Kortfilmshyllade Victor Lindgren lyckas ändå använda det poetiska anslaget och långsamma tempot till att karva fram en bild av det harmlösa Holmsund som ett slags fördömt Twin Peaks-ställe. Och nog är livet fördömt för vissa, som för Elin vars mamma är död och pappa stadigt sjunker ned i en av sorg utlöst galenskap. Och för Sabina som inser att hon aldrig kommer lyckas försörja sina syskon genom att panta burkar och med det få sin mammas kärlek.
Den klistrigt inställsamma rektorn (Ingrid Nyström) är möjligtvis en lite väl skrattretande karikatyr på den ”normalrasistiska” svensken, men det mystiska draget i filmen gör att hon blir konstig och intressant. Samma magiska skimmer ligger över Elins desperata pappa (underbar Mattias Fransson) och hans allt märkligare handlingar.
Jag blir inte riktigt klok på den här filmen. Den är tråkig, vacker, mystisk, klumpig, drabbande och rolig. Men över alla mina invändningar svävar Elin och Sabina, vibrerande i desperation och vilja till något annat.