Foto: SF

Filmrecension: Odramatisk dramatik Fågelfångarens son

Publicerad

Svenska regissören Richard Hobert är tillbaka med en filmatisering av en gammal färöisk vandringsmyt om ett strävsamt par som gör vad som helst för att föda fram en son. En i grunden bra historia som blivit en sämre film.

På 90-talet gjorde Richard Hobert en film per år, då med sin filmserie baserad på de sju dödsynderna, men nu har det gått hela åtta år sedan förra verket, En enkel till Antibes (som gav Sven Bertil Taube en birollsbagge). Det är med andra ord inte fel att prata om detta som en återkomst, men den ger tyvärr ingen vidare mersmak.

Hobert ramlade för några år sedan över en gammal vandringsmyt om ett ungt par på 1800-talets Färöarna som bara kunde få döttrar, och på grund av det riskerade att bli av med arrendet på den bit mark som ärvts i generationer. Filmmakaren blev så tagen av berättelsen att han skrev en roman om den, och nu filmatiserar han alltså sin egen litterära förlaga.

Det är förståeligt, det är i grunden en bra historia, och den börjar starkt och vindpinat, direkt på den branta klippväggen där huvudpersonen Esmar dinglar i sin jakt på måsfåglar och deras ägg. Han är en redig kraftkarl med bred bringa och låg tyngdpunkt, och när det ska till att födas igen, och barnmorskan inte orkar gå hela vägen till parets kyffe i obygden, slänger han upp tanten på ryggen och älgar fram över nejden.
Både Esmar och fru Johanna hoppas så klart hårt på att denna gång ska pluppa ut en son. Men icke.

Den elake danske markägaren Såmal påminner om att det bara är ett år kvar till det att arrendet går ut och om paret inte fött en son innan dess, är det bara att ta sitt pick och pack och dra. Den hjälpsamma värdshusvärden Livia (spelad av den svenska namnen Millhagen) föreslår att det kanske är Esmars fel att de bara får flickor, att Johanna skulle kunna testa att ligga med en annan karl, för att på så sätt kunna producera en pojke. Esmar är oväntat nog med på saken.

Nu börjar det kärva. Okej, att sagan sägs ha sann grund men Richard Hobert lyckas inget vidare med att ge den historisk eller psykologisk trovärdighet. Den här pragmatiska transaktionen av kroppsvätskor vore knepig att genomföra även för en modern människa; i 1800-talets patriarkala samhälle får man anta att det skulle innebära en mental och social jordbävning, men som konflikten presenteras här skapar den föga mer emotionella vibrationer än en såpaförveckling.

Det är över huvud taget en hel del som måste smältas här, inte minst det att en kvinna kan bli med barn, exakt när hon vill det, och bara efter ett försök. Men okej, även om man sväljer det finns det fler omständigheter som gör detta mer till en konstruerad skrivbordsprodukt än ett drabbande drama. Som exempelvis det där tioårshoppet som filmen gör utan att relationerna på den lilla ön förändras ett smack. Den slemme Såmal är precis likadan, parets förhållande till honom detsamma. Ja, det är som att tiden stått stilla, bara för att manus kräver det.

Nå, en god skröna skäms inte för sina dramaturgiska genvägar, en vandringsmyt kan ignorera sina logiska luckor, men när man likt Hobert skapar om den till ett seriöst drama krävs större fingertoppskänsla. Det är alltså inte fråga om några grava brott mot någon berättarregel, bara ett återkommande småskavande som får trovärdigheten att tunnas ut, och mitt intresse att tryta.

Detta till viss del också för att ensemblen har svårt att skapa liv i sin lite för välputsade kostymering och välkammade rollfigurer. Den teatrala tonen i interiörscenerna ter sig dessutom extra stela när de kontrasteras mot den vilda, ostyriga naturen som utgör slående fond. Det är kort sagt klart mycket mer dramatik inbyggd i de branta klippväggarna än i alla de mänskliga mötena som passerar revy här.

Och då har ändå Hobert kryddat med en skurk, nämnde Såmal, som är så där pyrande ond och svettigt oskön som bara serietidningsbovar brukar vara.

Fågelfångarens son

Visa

Betyg: 2
Regi & manus: Richard Hobert
I rollerna: Rudi Kohnke, Vigdis Hentze Olsen,  Livia Millhagen m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet