Skir, levande och sann kärlek i And then we danced. Foto: Triart

Filmrecension: And then we danced

Uppdaterad
Publicerad

Jo, vi har sett det förut, förbjuden kärlek, men det är sällan den tett sig så skir, så levande, så sann som här. Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin tycker att det lyser om svensk-georgiska And then we danced.

Den svenske filmmakaren Levan Akin (Cirkeln) fick inspiration till den här berättelsen redan 2013 när han såg hur ett Pride-tåg i Georgien blev attackerat av en homofobisk mobb, men det var först förra hösten som han kunde köra igång sitt projekt. På de ynka 11 månader som gått sedan dess har And then we danced hunnit hyllas den på prestigefulla filmfestivalen i Cannes, turnerat runt globen och blivit utvald till att vara Sveriges Oscar-bidrag.

Med andra ord en hel del att leva upp till inför premiären här hemma – och Akins verk levererar verkligen; krossar framförallt mina farhågor om att det skulle vara ett tillrättalagt och sedelärande drama med foträta tankar om utanförskap. Den här berättelsen om den unge danseleven Merabs kamp med vardagen och kärleken är ett sårigt drama helt enligt Bo Widerbergs gamla devis Liv till varje pris.

Det är alltid spännande att få gå på upptäcktsfärd i nya miljöer. Enligt regissören och manusförfattaren Akin, som själv har rötter i Georgien, är det land med stark kulturell och social tradition. Exempelvis lär sig alla georgier de traditionella danserna redan som barn men det är bara några få som orkar fortsätta upp i vuxen ålder.

Vi ser ett Georgien som håller hårt på heder, könsroller och inte minst just den där heliga dansen – som enligt filmens diktatoriske lärare uttrycker nationens själ. Vi får av honom också veta att männens roll är att vara stenstoder – ”Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans!” – medan kvinnorna ska uttrycka undergivenhet och blygsel.

Reaktionärt så det förslår, alltså, så det kommer inte som en överraskning att homosexualitet inte står högt i kurs. Eleverna tisslar om hur en av de dyrkade dansarna i nationalensemblen avslöjades som bög, vilket gjorde att han fick sparken, misshandlades och nu säljer sin kropp på gatan. Om det är sant eller en sedelärande vandringssägen blir aldrig klart, men budskapet går fram med all önskvärd tydlighet.

Merab undertrycker följaktligen sin sexualitet, låtsas vara ihop med danspartnern Mary, men när det dyker upp en ny kille i truppen, den sorglöse Irakli, kan han inte längre hålla tillbaka – han blommar upp som en maskros genom hårt packad asfalt.

Jo, det handlar om den gamla vanliga förälskelsen igen, stapelvara inom fiktionen, men för första gången på länge lyckas faktiskt någon göra denna förunderligt nerviga och sprittande känsla rättvisa på duk. Levan Akin men framförallt då unge Levan Gelbakhiani får duken att vibrera, det lyser om Merab, han är som en discokula på två ben – och man vill bara säga åt honom att dämpa sig, snart är det något som ser, och då är det kört.

Utan att avslöja för mycket måste det ändå sägas att slutet är väl avvägt, landar perfekt där det ska, mellan hopp och förtvivlan. Och Merabs öde lever fortfarande kvar i sinnet långt efter det att ridån har fallit.

And then we danced

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Levan Akin
I rollerna: Levan Gelbakhiani, Bachi Valishvili, Giorg Tsereteli m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet