Richard Stanley har inte regisserat en film sedan dunderfloppen The island of Dr Moreau (1996), en film som Stanley dessutom fick sparken från innan produktionen var färdig.
H.P. Lovecraft-adaptionen Color out of space – om en utomjordisk kraft som förgiftar en hel stad med sitt lila skimmer – är en rejäl comeback för Stanley. Den har redan hittat sin publik bland genrefilmsfans på filmfestivaler och fått fina recensioner. Som tur är beror reaktionerna inte bara på nostalgi eller att Nicolas Cage flippar på klassiskt Nicolas Cage-sätt (det är numera obligatoriskt).
Color out of space visar att Stanleys estetik åldrats som fint vin. Precis som i hans kultförklarade Hardware (1990), en postapokalyptisk cyberpunk-thriller om en mordisk robot, låter Stanley stämningen byggas upp långsamt.
Vi lär känna familjen Gardner som bor ute på vischan. Mamman Theresa stressar upp sig över sitt köp och säljande på börsen som hon sköter på distans. Äldste sonen Benny röker mest på med en grannhippie, medan dottern Lavinia genomför ritualer enligt en new age-tro på häxkonst. Yngste sonen Jack är förstås ögonsten till pappa Nathan (Cage), en misslyckad konstnär som sadlat om till trädgårdsmästare.
Enligt dottern ”tog pappa för mycket syra på hippie-tiden”, vilket skulle förklara en underlig investering i alpacka-kameler som Nathan påstår är ”framtidens djur”. Snart förvandlas också familjens tillvaro till en metafysisk snedtripp.
Gardners har ju sina problem. Mamma och pappa har exempelvis också slutat ligga, men när de är tillsammans som enhet är det ändå ett hus fullt av kärlek.
Snart kraschar en meteorit på tomten. Stenen från rymden har burit med sig en utomjordisk kraft, ett lila skimmer som förorenar vattnet. Snart börjar märkliga blommor att växa, djuren muterar till monster och människorna blir galna. Ward Phillips är en kontrollant från vattenreningsverket som agerar berättare, och också blir indragen i den psykedeliska mardrömmen.
Color out of space är en adaption av skräckmästaren H.P. Lovecrafts kortnovell med samma namn från 1927, och Richard Stanley förvaltar Lovecrafts mörker bra. Omsorgen i de små intima familjeögonblicken gör att den utomjordiska likgiltigheten inför mänskligt liv blir extra kränkande.
Skimret påverkar naturen, hunden springer iväg och alpackorna förvandlas. Men den riktiga skräcken ligger i hur familjekärleken långsamt börjar slitas sönder, eller snarare mutera bortom köttet. Ömsesidiga artigheter försvinner eller korrumperas, och allas känsloliv verkar styras av krafter som ligger bortom allt förstånd och vetenskap.
Liksom i Lovecraft-inspirerade sci-fi-skräckisen Event Horizon verkar meteoriten ha öppnat en portal till ett svart hål, men den här gången med ett lila rökmoln som gjuter ihop människor och låter dem absorbera varandra (se filmen om du vill förstå vad jag menar).
Berättelsen knyter an till känslan av att det lilla livet när som helst kan krossas av okända makter bortom vår värld. Color out of space är ett fantastiskt sätt att få utlopp för den skräcken i en kontrollerad miljö.