Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video

Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Filmrecension: Dancing queens

Filmrecension: Diskussionen om könsnormer på låg nivå i Helena Bergströms Dancing queens

Uppdaterad
Publicerad

Personporträtten saknar djup, dialogen är tunn. Så blir det ofta när nyanser och dimensioner försvinner under det högljudda. Caroline Hainer är inte imponerad av Helena Bergströms dragqueendrama.

Sorg kan ta sig många uttryck. För unga Dylan (Molly Nutley) sitter saknaden efter mamma i kroppen, hon bearbetar den genom att dansa. Dylan jobbar i pappans närbutik på den lilla ön i Bohusläns skärgård, oroar sig för honom istället för att ta hand om sig själv.
Livet står stilla.
Lite av en slump men mest av en längtan efter förändring, hamnar Dylan på en krisande dragshow-klubb i Göteborg och av en ännu större slump blir hon showens stora stjärna – förklädd till man som klär ut sig till kvinna.

I regissören Helena Bergströms tidigare filmer En underbar jävla jul och Vilken jävla cirkus finns könsroller med som tema, precis som i Dancing queens. Det är intressant att hon förlagt sina filmer till cirkus och dragklubben eftersom båda är scener där man spelar roller som bygger på överdrivna könsuttryck. Som den ultrafeminina ballerinan och den supermaskulina lejontämjaren. Som drugornas uppförstorade femininitet.
När Dylan ska passera som ung man gör hon det med keps, manspread och snus under läppen. Hon spelar alltså rollen som man...

Även i No more fucks to give, Mia Skäringers scenföreställning, också i regi av Helena Bergström, användes könsroller i överdriven form för komisk och politisk poäng.  

På något vis passar det Bergström mycket bra. Både som skådespelare men främst regissör, väljer hon överdrifterna. Så även här: personporträtten saknar djup, dialogen är tunn. Så blir det ofta när nyanser och dimensioner försvinner under det högljudda. När det komplexa destilleras ned till enklast möjliga.
Som Claes Malmbergs rollfigur Tommy som är klubbens stora dragdrottning: Aldrig någonsin är han den sörjande föredettingen Tommy. Snarare är han Claes Malmberg som anammar en roll. Han gör Tommy som han gör sin komiska karaktär Ronny Jönsson.

Det är nästan metanivå, eftersom dragkulturen handlar om att skapa ett alter ego medelst överdrifter. Kanske finns det ett sådant intellektuellt resonemang med här på ett hörn men med tanke på de platta karaktärerna och den tunna handlingen (konflikten är löst på en kaffekvart) så känns det troligare att man bara velat ha en go’ och folkkär göteborgsfarbror i skojig peruk och jättestora solglasögon.

Diskussionen om könsnormer ligger ungefär på samma nivå: kön är bara en konstruktion. Problemet är löst – nu kör vi I will survive.

Betyg: 2
Regi: Helena Bergsröm
Manus: Helena Bergström, Denize Karabuda
I rollerna: Molly Nutley, Marie Göranzon, Claes Malmberg m fl
Premiär 3 juni på Netflix

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet