Delia Owens roman blev en ”megaseller”, världen över, mycket tack vare att Hollywoodstjärnan Reese Witherspoon blivit så tagen av den att hon lanserade den i sin bokklubb. Witherspoon står även som en av filmens producenter.
Något fördomsfullt inställd till stjärnornas bokklubbar avvaktade jag länge innan Owens text fick tillträde till min läsplatta – men visst är det en vinnare, en bladvändare som nickar bifall till den amerikanske filosofen Thoreaus ”Tillbaka till naturen”-tankar, samtidigt som det är en spännande uppväxtskildring, ett uns ”Djungelboken”, dessutom med en mordgåta insprängd.
Filmmakarna Olivia Newman och Lucy Alibars version ligger ytligt sett nära förlagan om lilla Kyas uppväxt i ett skjul i North Carolinas våtmarker, tidigt 50-tal. Pappa är en brutal och lynnig alkoholist men Kya, syskonen och mamman lyckas ändå få till ett fungerande liv de stunder när han inte är hemma. Till slut lämnar mamman ändå hemmet, snart gör även syskonen samma sak och efter några eländiga månader försvinner pappan och Kya måste klara sig helt själv. I berättelsens andra tidslager är det 1969 och den nu uppvuxna ”träskflickan” bor kvar i skjulet, har en vän i stilige Tate, men mobbas av invånarna i den intilliggande byn – och blir anklagad för mord på stadens hunk, Chase.
Filmen hoppar fram mellan betydelsebärande stenar i romanens flöde, vilket är förståeligt, man får inte vara blödig när man ska stympa en roman för att passa i manusform, men det kan göras med mer eller mindre dramaturgisk fingertoppskänsla. Lucy Alibars (som även skrivit träskskildringen Beasts of the southern wild) och regissören Olivia Newmans jobb lutar tyvärr åt det sistnämnda. Centrala premisser, framför allt mammans svek, får ingen stadga när de inte förankras i historien och rättegångsscenerna känns lika vederhäftiga som ett krimfall löst av Scooby Doo.
Det är överhuvudtaget en psykologiskt tondöv skapelse som tar den lätta vägen framåt, där alla elaka ser elaka ut medan de goda förses med helgongloria. Bäst åskådliggjort i bilden av de två pojkvännerna Tate och Chase. Den förstnämnde en snygg, blond, blåögd kille med redig arbetarbakgrund medan den andre är en rik, mörkhårig häradsbetäckare.
Det fina fotot och Daisy Edgar-Jones (”Normala människor”) i huvudrollen, kämpar på hårt och med viss framgång för att stärka illusionen men det som slutgiltigt sätter spiken i kistan är filmmakarnas ovilja att gå ner sig i misären. Det krävs mer än lite lerstänk i ansiktet på Kya för att vi ska tro på hennes utanförskap. Där roman-Kya är något av en naturkraft, en obändig ung människa formad av eländiga uppväxtsvillkor – en ekologisk anarkist! – är hennes filmpersona en väluppfostrad, timid, rådjursögd Mowgli-typ som av någon svårförklarlig anledning har blivit paria i Människobyn.
Hur kunde adaptionen bli så välkammad och trist? Svaret klirrar som ofta i plånboken. En av filmens producenter (inte Witherspoon) sa i en intervju i Dagens Nyheter nyligen att det här är en stor, kommersiell film som är till för att ge en stunds underhållning och att det då är mindre tilltalande att se en trasig, smutsig hjältinna.