Vasikina Makovtseva i huvudrollen är som en tryckkammare. Foto: Folkets bio

Filmrecension: Svart och krass humor i Den ödmjuka

Publicerad

Den ödmjuka är en stillsam nedstigning i ett byråkratiskt, korrupt, alkoholiserat och våldsamt inferno, skildrat med en krass humor som får Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson att kapitulera.

”Helvetet är inte när hemska saker händer, utan när hemska saker händer igen och igen och igen”. Den ukrainske regissören Sergei Loznitsa skräder inte orden när han i intervjuer talar om Ryssland. Inte heller i sina filmer.

Den ödmjuka är inspirerad av Dostojevski-novell med samma namn, som handlar om en man som (så ofta hos Dostojevski och för den delen Tolstoj) förgör sig själv och andra i strävan efter moral och fullkomlighet. I Loznitsas film gissar jag att det samtida Ryssland, ja hela nationen med folk, mentalitet och allt, fått ta över mannens roll.

Vasikina Makovtseva spelar ”den ödmjuka”: en påver kvinna som bor ensam i en stuga på landsbygden. Hon äter vattnig grönsakssoppa till middag och jobbar med att vakta en bensinpump. En dag får hon en avi från postkontoret om att det paket hon skickat till sin man i fängelset, kommit i retur. Ingen kan svara på varför. Hon sätter sig på tåget till den sibiriska stad där mannen ska finnas för att ta reda på vad som hänt maken.

Det går åt helvete, kort sagt. Eller snarare: det ÄR ett helvete. En stillsam nedstigning i ett byråkratiskt, korrupt, alkoholiserat och våldsamt inferno. Kvinnan fyller i hopplösa blanketter på fängelset, får endast ”ej tillåtet” till svar. Hon inkvarteras i en spritindränkt djävulshåla där festerna får Baksmällan-filmerna att framstå som barnkalas. Hon blir trakasserad av polisen och upplockad av en hallick.

Jag tänker på det kompakta mörkret i regikollegan Zvyagintsevs senaste film Saknaden som gjorde mig irriterad på bilden av ett hopplöst Ryssland. Det var så svart att det blev parodiskt och platt. När jag ser Den ödmjuka ryggar jag först inför hopplösheten, men när ögonen vant sig vid mörkret ser jag en massa annat: krass humor och nyanser i misären. Jag får kapitulera inför skildringen av Ryssland där summan av maktmissbruk och uppgivenhet verkar vara historiskt konstant.

Vasikina Makovtseva i huvudrollen gör inget och allt. Hon är som en tryckkammare, väl försluten för att överleva, och rör knappt en min i det kaos av packade, spillror till människor som fastnat i den sibiriska fängelsestaden.

Kameran (Oleg Mutu) följer henne som en landskapsmålare. Hon smälter liksom ihop med omgivningarna, hon är en liten del i ett stort maskineri: ett träd, en dörr, en kvinna som letar efter sin man... Ofta befinner hon sig i scenernas periferi, som en obetydlig statist. Bildberättandet är helt enkelt utsökt, krasst och hyperrealistiskt.

Sakta men säkert tätnar mystiken. Udda konversationer om nån kvinna vid namn Zinka och detaljer om ett fruktansvärt styckmord, upprepar sig tills de bildar ett obehagligt mönster och så småningom spårar ur i drömsk galenskap. Mot slutet brakar allt lös i ett surrealistiskt crescendo, en tribunal där berättelsens olika vinddrivna existenser får hålla slutpläderingar. Det är mardrömslikt på riktigt och ger varken tröst eller enkla svar. Bara fler frågor. Det kanske är det världen behöver.

Den ödmjuka

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Sergei Loznitsa
I rollerna: Vasikina Makovtseva, Valeriu Andriuta, Liya Akhedzhakova m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet