En vidrig seriemördare. Foto: Studio S Entertainment

Filmrecension: Den vidrige Herr Honka

Publicerad

Det geggiga våldet, de illaluktande miljöerna, det sköra vansinnet. Allt det där klänger sig kvar, som ett äckel över en maträtt man åt strax innan en kräkning. Kulturnyheternas Fredrik Sahlin fascineras av den vidrige seriemördaren Herr Honka.

Det är en oemotståndligt pockande svensk titel, och filmen lever onekligen upp till den. Den vidrige Herr Fritz Honka är verkligen… vidrig. Både i sina gärningar och sin framtoning. Så långt man kan komma från 90-talets seriemördartrend, med alla dess djävulskt smarta gärningsmän.

Fritz är en korkad, krum och helt behovsstyrd man med en kaotisk personlighetsprofil – och en rejält tilltagen näsa som ger honom en udda uppsyn. ”För ful!”, säger fler än en bedagad hora när han vill köpa lite närhet. De allra mest nedgångna kvinnorna har dock inte råd att tacka nej, och följer därför med honom hem med förhoppningar om sprit och någonstans att sova.
Vissa kommer aldrig därifrån.

Deras lik ligger kvar, styckade och inklämda i ett förrådsutrymme i Honkas skabbiga och trånga vindslägenhet. De wunderbaum-granar som Honka lägger överst på högen av kroppsdelar, för att dölja stanken av ruttnande kött, hjälper föga. När hans gäster frågar över odören i lägenheten hänvisar Honka till att det bor grekiska gästarbetare i huset.
Jo, han är rasist också.

Den här härlige mannen har funnits på riktigt, hans gärningar blev kända av en slump, när brandkåren kom till hans hus får att släcka en eldsvåda, och nu har alltså den tyskturkiske Fatih Akin återskapat hans liv – och samtidigt med det ett 1970-talets Hamburg som är brunt, murrigt, smutsigt. Värst är det på baren som bär filmens originaltitel, Der goldene handschuh (den gyllene handsken) – ett solkigt ölsjapp där Fritz Honka hänger bland sina gelikar (och hittar sina offer) som alla är fula skitiga och elaka.
Som distade ekon från en valfri Fassbinder-film. Kranka själar som får Kaurismäkis slitna hjältar att framstå som supermodeller.

Regissören Akin har tidigare gjort reflekterande men engagerande dramer med bäring på hans tyskturkiska ursprung, som suveräna Mot väggen (2004) och nästan lika övertygande Vid himlens utkant (2007). Efter det har han blandat och gett, med aldrig ointressanta men ändå rätt ljumna saker. Det här är något helt annat. Frågan är bara vad?
En burlesk? En svart komedi? En biopic över en galning? En provokation?

Det är hur som helst ingen film man glömmer i första taget. Det geggiga våldet, de illaluktande miljöerna (jo, faktiskt, det är som att filmduken dryper och osar), det pockande vansinnet, de oestetiska människorna. Allt det där klänger sig kvar, som ett äckel över en maträtt man åt strax innan man kräktes.

Betygsättning blir i det hänseendet extra svårt. I princip omöjligt. Akin och hans team har onekligen lyckats galant i sitt uppsåt att återskapa en tid, en plats och ett historiskt skeende – formmässigt är det svårartat suggestivt – men vi får samtidigt alldeles för lite psykologiskt kött på benen för att det ska kunna generera något slag emotionellt engagemang.

Honka är för att uttrycka det milt en störd man som, om han levt idag, hade kunnat bli ordförande i sitt lokala Incel-sällskap (ofrivilliga celibater). Han tar ut sin livs- och prestationsångest på de redan utsatta kvinnorna men mer än så vill Akin inte ge oss. Inte heller när det gäller Honkas offer som här bara blir till stånkande åbäken.
Det är kort sagt lätt att bli fascinerad, svårare att bry sig.

Men det kanske handlar om att den kollektiva tyska referensramen ser annorlunda ut än vår. Måhändaär Herr Honka lika känd i Tyskland som Thomas Quick är här, i så fall skulle det vara lättare att förstå varför Akin valt att göra film om just den här trasiga vettvillingen.

Den vidrige Herr Honka

Visa

Betyg: 3
Regi & manus: Fatih Akin
I rollerna: Jonas Dassler, Margarete Tiesel, Katja Studt m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet