Kärlekskrank höna i ”Diorama”. Foto: Nordisk film

Filmrecension: Diorama drunknar i det färgglada och tokiga

Uppdaterad
Publicerad

”Det ÄR roligt att Tuva Novotny ser på mänskliga relationer som utställningsobjekt, men hennes känsla för personregi och iakttagelseförmåga av mänskliga relationer drunknar tyvärr i allt det färgglada och tokiga.” Det tycker Sofia Olsson om Diorama.

Ett diorama är exempelvis en museimonter som visar något uppbyggt som en scen. En neandertalare på jakt, en uppstoppad björn med en lax i käften eller varför inte de dammiga skyltdockorna på Nordiska museet som firar midsommar iklädda folkdräkt med lika dammiga, lackerade gräddtårtor?

Tuva Novotnys ”Diorama” är ett tittskåp där de passionerade Frida och Björn först är nyförälskade, fortplantar sig och sedan ser sitt äktenskap vittra sönder efter tre barn, evig matlagning och alltför många vaknätter. 

På samma sätt som i den hyperrealistiska debutfilmen ”Blind spot” (gjord i en enda tagning) ligger Novotny nära vardagen. Här genom diskbänkar, stökiga familjemiddagar och grå kontorslandskap. Scenerna med Frida och Björn är okonventionellt långa, ibland långdragna men efter ett tag framkommer andra poänger, som pinsamma tystnader och en gestaltad tristess. 

Där slutar likheterna med Novotnys långfilmsdebut, och med de flesta andra filmer för den delen. Diorama bjuder nämligen på en metaberättelse om mänsklighetens relationshistoria, genom att jämföra med andra arter. Som en hommage till Isabella Rossellinis absurda filmserie ”Green Porno”, där filmikonen ålar omkring i sparkdräkter och undervisar i gräshoppors, räkors och flugors sexliv, ställer Novotny upp Morgan Alling i otymplig sorkdräkt för att prata om sin ensamhet efter att hans sorkfru lämnat honom. 

I bjärta scenografier, ibland med musikalnummer, problematiserar hon tuppars otrohet, sorkars livslånga parrelationer och driver med lejonhannars muskelbyggande. Kul förstås! Men är det bra? Nja… jag hade önskat att hon varit strängare med sitt material. Klippt hårdare, tagit bort åtminstone ett lager av knasig berättarstruktur. 

Scenerna där Frida (Pia Tjelta) och Björn (David Dencik) når botten och kärleken vänts till blint hat, är rörande och smärtsamt komiska, även om vissa reaktioner är obegripligt överdrivna. De vrålar hur mycket de hatar varandra och Björn har medvetet kraschat bilen och Fridas kontrollerade yta spricker. Att sen plötsligt kastas in i en lång och släpig scen med en lejonhona som är less på sin hane är en märklig och inte särskilt angenäm upplevelse. 

När så forskarlaget med Katarina Gospic i spetsen ger en lång föreläsning om dopaminnivåer och genuppsättningens betydelse för livslång trohet, i museal scenografi, känner jag att svängarna har tagits ut i överkant. De utkastade teorierna och lagren av metaberättande blir för många. Till råga på allt får SVT:s Fråga Doktorn sista ordet och lägger till ännu en frågeställning om fri vilja som krockar med filmens alla biologiska teorier. 

Det ÄR roligt att Tuva Novotny ser på mänskliga relationer som utställningsobjekt, att hon utan att darra på manschetten låter silkesapor och sorkar prata relationer. Men hennes känsla för personregi och iakttagelseförmåga av mänskliga relationer drunknar tyvärr i allt det färgglada och tokiga. 

Betyg 3
Manus och regi: Tuva Novotny
I rollerna: Pia Kjelta, David Dencik, Claes Bang, Sverrir Gudnason, Shanti Roney, Marika Lagercrantz m fl
Biopremiär: 6 maj

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet