”På samma sätt som man inte kunde förvänta sig att Hermann Göring skulle berätta sanningen om Nazityskland, kan man inte lita på vad Al Gore säger om klimatkrisen.”
Al Gores (och Davis Guggenheims) klimatkrisfilm, En obekväm sanning, fick en Oscar och gav i förlängningen den före detta vicepresidenten Nobel fredspris, 2007.
Dokumentären gav en välbehövlig skjuts åt miljötänket samtidigt som den ratades och hatades av krafter inom storfinansen som drar in storkovan på fossila bränslen, som försökte (och fortfarande försöker) utmåla Al Gore som en skenhelig lögnare.
Uppföljaren inleds med en blandning av dels illvilliga uttalanden riktade mot Al Gore, däribland det som ni hittar längst upp i denna text, dels dokumentära bildbevis på att den vattenhöjning som den första filmen varnade för, och hånades för, nu är verklighet. Ohyggliga bilder visar hur människor runt om i världen på olika sätt drabbas av klimatförändringarna, som redan har satt sina spår på vårt klot.
Med andra ord en effektiv anfang på temat ”Vad var det vi sa?!”.
Annars är det mest mungipa upp som gäller. En hel del bra saker har ändå hänt, även om det återstår mycket att göra. Kanske är det inte försent?
Eller jo, det är det nog, men Gore & co är amerikanska nog att veta att man ska servera den beska medicinen med något sött, annars slår folk bara ifrån sig.
Tvärtom mot konstnären Ai Weiwei då, kan man notera, efter att ha sett dennes dokumentär Human Flow (premiär 1/12), som handlar om en annan global kris, den med all världens flyktingar i centrum. Ai Weiwei ger en så hopplös bild av sakernas tillstånd att man har lust att ockupera närmaste, preppade skyddsrum. Vilket ju är lite kontraproduktivt.
Men det är ju en svår balansgång det där, den gyllene medelvägen ger som oftast bäst genomslag. Al Gore är dock en så utomordentligt skicklig retoriker och opinionsbildare att han kan gå vilken väg han vill. Likt salige Hans Rosling kryddar han sina ambulerande föreläsningsturnéer med pedagogiska staplar och slagfärdiga citat.
Ett av det bästa säger han sig ha lånat från en boxare han känner: ”Alla har en plan, tills de får en smocka i ansiktet.”
Han använder det för att illustrera hur det kändes när Donald Trump tog över i Vita huset. Plötsligt sitter kol- och oljeindistrin i förarsätet igen, och Trump drar USA ut ur det Parisavtal som i de flesta andras ögon var en enorm triumf, ett jättekliv framåt för Moder natur, och som (om vi ska tro filmen) inte blivit av om det inte vore för Al Gores insats som medlare mellan kapitalister och politiker.
Jo, det är onekligen ett hjälteporträtt, om än ett klädsamt ödmjukt sådant. Om betyget här ovan skulle gälla patos och angelägenhetsgrad skulle det vara lätt att dela ut en femma, men som film är En obekväm uppföljare bara bitvis engagerande.
Inblicken i det globala spelet bakom maktens kulisser är intressant, här trampar alla högdjur omkring, men den föreläsande tonen och alla siffror tröttar ut och motverkar nästan sitt syfte. Mot slutet när vi alla uppmanas att bidra till kampen tar sig En obekväm uppföljare formen av en kampanjfilm, inte bara för ökad miljömedvetenhet, utan till viss del även för Al Gore.
Ex-vicepresidenten får ideligen frågan om han inte skulle kunna tänka sig att ännu en gång ställa upp i presidentvalet men svarar ideligen och resolut nej.
Men ändå, efter nästan två timmar klimat- och Gore-boost är det svårt att inte fundera på hur Moder jord hade mått om det hade varit Al Gore och inte George W Bush som hade vunnit valet år 2000.