Cirkustältet är packat med folk, stämningen hög, artisterna levererar döds- och naturlagsföraktande stunts och tricks. Albinon Cencio, den råstarka Chewbacca-lika Fulvio, den elektriska tjejen Matilde, den magnetiska clownen Mario (återkommer till honom) samt cirkusdirektören Israel och hans magiska fingerfärdighet. Deras bejublade föreställning avbryts abrupt av en tysk bombräd. Vi befinner oss i ett brinnande andra världskrig.
Det är ett mäktigt intro som hyllar fantasins tjusande makt, som sedan ödeläggs av mörkrets fascistiska krafter.
Den gamle Israel planerar att ta truppen till USA och reser in till Rom för att skaffa båtbiljetter men försvinner på vägen, vilket tvingar den återstående trion att söka efter honom. De är samtidigt själva jagade av tysken Franz, en klärvoajant, nazistisk cirkusdirektör, med ett mycket större och pampigare etablissemang, som har sett det tredje rikets fall i sina drömmar och tror att den flyende kvartettens superkrafter ska kunna vända krigslyckan.
”Freaks out” är en lovsång till det udda, en färgglad mix av ”X-men” och Federico Fellini, laddad med skrönans lekfullt anarkistiska attityd. Även styckets skurk Franz visar sig vara en från början mobbad och hunsad kille som vänt sin aggression utåt, mot andra av hans sort. Hans förmåga att se in i framtiden gör att han redan känner till mobiltelefoner och månlandningen, och att han på en av sina bejublade föreställningar kan spela en instrumentell version av Radioheads i sammanhanget kongeniala hit ”Creep”.
Så långt ett färgsprakande äventyr med precis så tunt manus som de gamla matinéerna brukade ha: En enkel konflikt, tydliga roller, lite kärlek och ett uppbyggligt slut. Något att ta med sig barnen på – om det inte vore för det explicita våldet och den där bitvis skeva sexualiteten, som katapulterar ”Freaks out” ut ur facket Familjefilm.
Framför allt gäller det clownen Mario som i tid och otid vänder ryggen åt kameran – och börjar runka... Jisses! Vad gör karl'n? Nog för att onani verkar vara veckans tema, men varför har filmskaparna klämt in dessa scener, som är helt friställda från resten av intrigen?
Här finns andra sexscener som är mer rumsrena, som visserligen krockar med matinékänslan men ändå inte har samma halvpedofila aura som Marios aktiviteter.
Intrigen är alltså lite för trallvänlig för ett vuxet sinne (superhjältefansen lär dock känna igen sig) och utförandet för brutalt för barn, vilket gör ”Freaks out” till en svårsåld entitet på biorepertoaren men den har ändå sina onekliga förtjänster. Det är en otidsenlig, fantasifull saga som står på de missanpassades sida, men för att det ska kunna bli ett positivt slutomdöme måste man först karva ut den runkande clownen ur hjärnbarken. Och det är banne mig inte lätt.