Färdtjänst på amerikanska. Foto: Folkets bio

Filmrecension: Jäktad färdtjänst i Give me liberty

Publicerad

”Frågan är om inte Give me liberty till och med slår nu Netflix-aktuella Uncut gems när det gäller halten utsöndrad kortisol per minut.” Fredrik Sahlin har sett en dramakomedi om en jäktad färdtjänstförare, som riskerar att ge publiken stressutslag.

Vi har varit överallt, från Midgård till ökenplaneten Tatooine, från under jorden till yttre rymden men banne mig om vi någonsin förut har sett en amerikansk film som utspelar sig inom färdtjänsten.
Mer exotiskt än så kan det knappast bli.

Under 110 intensiva (en underdrift) minuter följer vi den ryskättade amerikanen Vic som samtidigt som han försöker utföra sitt jobb, att skjutsa personer med diverse funktionshinder, dessutom tvingas ta hand om sin demente morfar – och därtill känner sig manad att hjälpa en hel hord gamla invandrade ryssar att komma till en begravning i tid.
Det är en ung man med till synes ändlös empati och pliktkänsla. Han kryssar fram och tillbaka i staden, med bussen full av behövande och i olika grad krävande människor, är ständigt efter i sitt schema, samtidigt som mannen från sambandscentralen ideligen ylar i komradion att Vic måste skynda sig.

Filmskaparna Alice Austen (manus) och Kirill Mikhanovsky (regi, manus) ger oss en hoppfull (vi skulle kunna kalla den ”livsbejakande”, om det inte vore ett så kvasi-fint ord) berättelse om mänsklig samhörighet över ras- och funktionsgräns; ja över de flesta gränser man kan tänka sig. Det här är nämligen rena mångfaldsfesten. Talangjakt på dagcentret, ryska pensionärer som irrar omkring på en skyddad verkstad, den cp-skadade konstnären och kärlek över rullstolsbarriären. Och så lite raskravaller på stan.

Och allt det helt utan att falla ner i patossentimentalitet eller uppbygglighet. Sånt hinns inte med här, i denna ständiga framåtrörelse som får den genomsnittliga roadmovien att framstå som en trulig dagispromenad.

Det är som en frodig mix av Emir Kusturica och en tidig Jim Jarmusch. På samma gång bullrigt och lakoniskt, absurt och realistiskt.Med andra ord mycket 90-tal – den amerikanska indiefilmens gyllene decennium när genrens verk verkligen var små och oberoende, inte som nu nedsminkade produktioner saluförda av de stora bolagen under påhittade indierubriker.

Det är också en skapelse som ger stressutslag. Frågan är om inte Give me liberty till och med slår nu Netflix-aktuella Adam Sandler-manin Uncut gems när det gäller halten utsöndrad kortisol per minut. Det är vederkvickande jobbigt, det är härligt påfrestande men tyvärr också bitvis bedövande repetitivt. Det finns en poäng med det, så klart, Mikhanovsky och Austen vill sätta oss i Vics jäktade skor, men ger oss samtidigt alltför lite mentalt kött på benen för att filmen ska ta sig från kul och hjärtlig, till fullödigt drama. Vem är denne stoiske unge Vic? Varför så Jesuslikt god?
Vi väntar på en reaktion som aldrig kommer.

Samtidigt är det enunik och fartfylld film, som trots invändningarna utan tvekan är sevärd. Jag vill ju inte med den trista betygstrean skrämma bort någon från upplevelsen att åka med i filmhistoriens första färdtjänstdrama.

Give me liberty

Visa

Betyg: 3
Regi: Kirill Mikhanovsky
Manus: Alice Austen, Kirill Mikhanovsky
I rollerna: Chris Galust, Lauren spencer, Maksim Stoyanov m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet