God's own country

Filmrecension: God's Own Country

Råbarkad fårfösarsex som får Brokeback Mountain att framstå som en timid tripp i kärlekstunneln. Fredrik Sahlin har sett ett globalt hyllat passionsdrama från Yorkshire.

Efter premiär på Sundancefestivalen i januari och en ärorik turné på festivaler och andra länders repertoarer kommer det slutligen till svensk biograf, detta hyllade kärleksdrama mellan två män på Yorkshires vindpinade kullar.

Den lokale häradsbetäckaren och pubstökaren Johnny är innerligt trött på sin slitsamma tillvaro på familjens nedgångna farm, men när hans pappa anställer en säsongsarbetande rumänsk man, Gheorghe, börjar livet spira igen.

En brittisk Brokeback Mountain har den kallats, för att snabbt fånga konflikten och premisserna, och de är onekligen rätt lika, men passion med förhinder, på hed och i stall, gör att det är lika lätt att tänka Emily Brontë och Svindlande höjder. Jo, till stor del på grund av miljöerna men också för att det handlar om stora, nedtryckta känslor i en eruptiv romans – låt vara av enkönad art.

Här får vi oss några omgångar råbarkad fårfösarsex som gör att Brokeback Mountain framstår som en timid tripp i kärlekstunneln, men också finstilta stunder av hudnära vänskap i ett kargt landskap. Det senare blir till en kortare utbildning i ömhet för den fyrkantige Johnny som levt sitt liv i själsdödande stämningar på gården.

Konflikten i Ang Lees Oscarvinnare låg i grunden i just huvudpersonernas sexuella läggning, eller ja, i omgivningens fördömande av densamma. I God’s Own Country befinner vi oss på en kontinents och ett halvt sekels avstånd, där homosexualitet inte längre innebär samma stigmata. Den största utmaningen för Johnny är alltså inte att komma ut ur garderoben, det har han redan gjort, utan ur sitt emotionellt hämmande skal (även om det såklart finns några homofoba element i såväl den lilla hembyn).  

Ursäkta en utvikning, men några veckor före visningen besökte jag av en händelse samma område, West Yorkshire, och kunde i samtal med pensionatsägaren inte låta bli att kommentera det vackra landskapet. Kvinnan i fråga log vänligt men luttrat och sa att ”Jo visst, är det så, men det är inget man tänker på när man bor här”. Vilket nog även filmens skapare, den snart 50-årige långfilmsdebuterande regissören Francis Lee, skulle skriva under på.

Han är nämligen uppvuxen på en gård i grevskapet, och har vad det verkar jobbat hårt med fotografen för att inte skapa turistlockande vykortsplåtar över Yorkshires vackert böljande landskap. Kameran ligger närmare människorna, gyttjan, det strävsamma; oftare nere i myllan än på kullarnas topp. Betraktningsvinkeln är så att säga lokal, vilket gör den ännu mer slående.

Dialogen är också härligt kärv och karg. Här skådespelas det istället med kropp och själ, och det är verkligen lysande insatser från alla inblandade. Francis Lee har sagt att han vill låta bilderna tala. Det vore en underdrift att påstå att han har lyckats.

God's Own Country

Visa

Betyg: 4
Regi & manus: Francis Lee
I rollerna: Josh O'Connor, Gemma Jones, Alec Secareanu m fl

Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet