Gunda med kulting i förrädisk pastrol idyll. Foto: Folkets bio

Filmrecension: Animalisk bildpoesi i grisiga dokumentären Gunda

Publicerad

Ingen musik, ingen dialog, ingen berättarröst, men det visar sig att en gris kan säga mer än tusen manusförfattare. Den prisbelönta och globalt hyllade dokumentären om suggan Gunda får nu svensk biografpremiär.

Den första bilden ligger kvar ett bra tag. I svinstians lilla öppning ser vi en grismammas huvud sticka ut, som om hon ligger och vilar i solen. Plötsligt kryper en kulting fram i ljuset, sedan en till. Det är grisning på gång, vilket inte verkar bekomma den födande honan speciellt mycket. Tolv stycken är de till slut och när de ramlat omkring en stund hittar de spenarna där inne i stians mörker. Kameran har följt med in och rör sig på marknivå, i närbild, utan att störa – sannolikt med hjälp av telelins. Precis som den gör resten av den ordlösa filmen som tar oss runt på en vad det verkar väldigt ekologisk bondgård där djuren vandrar fritt och bekymmersfritt.

Den smygande kameran registrerar kossorna på ängen, hönsen som struttar runt i ett litet skogsparti – scenen som följer en höna som försiktigt trampar fram (med extremt närbild på de tunna benen) som om varje steg är ett risktagande, vittnar om en jagad existens där faror ständigt lurar runt hörnet, eller kanske ännu mer där ovanför.
Det finstilta ljudarbetet låter oss nämligen ana en rovfågels skri långt uppe i skyn. Snyggt.

Och sedan är vi tillbaka hos Gunda och hennes ungar. Det är ändå de som har huvudrollen.

Ingen musik, ingen dialog, ingen berättarröst, men det visar sig att en gris kan säga mer än tusen manusförfattare.
Eller, nja – egentligen är det ju Viktor Kossakovsky som kommunicerar grisens inre till oss. Enligt egen utsago var den nu 60-årige regissören Sovjetunionens första vegetarian, och han blev sådan som barn efter det att hans favoritkulting hemma på gården blev slaktad.
Detta lär vara hans hyllning till henne, och det är sannerligen animalisk bildpoesi från första till sista ruta.

Det är alltid lite vanskligt det där att humanisera djurens känslor. Det är illa nog i djurfilmer som ju ändå ofta vill framstå zoologiskt korrekta men rent outhärdligt hos husdjursägare som förväxlar drift med kärlek:
”Åh, man ser verkligen hur mycket han älskar matte!”.
Nej, han är bara hungrig.

Men Kossakovskys oortodoxa berättelse (som har Hollywoods mest profilerade vegan, Joaquin Phoenix, som exekutiv producent) tar sig inga sådana friheter, förutom möjligen i den sista, utdragna och hårda scenen där som krockar krasst mot den uppjobbade goda stämningen (detta sannerligen ingen ny Babe – den lilla grisen). De känslor som väcks där är å andra sidan så basala att man inte kan prata om manipulation.

Kossakovsky är gammal i patosgamet, en dokumentarist som lagt sin mjuka men bestämda hand vid diverse politiska teman och här vill han vagga in oss i tanken på djuren som varelser som lever i egen rätt. Genialt nog serverar han inte massa spektakulärt skrämmande bilder av vanvårdade djur, den ger oss istället en pastoral, närmast idyllisk bild av hur ett djurs liv borde vara. Det slutgiltiga sveket smärtar ändå in i märgen.

Biopremiär 14 maj.

Betyg: 4
Regi & manus: Viktor Kossakovsky
Med: Gunda, den enbenta hönan, kossor m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet