”Harvest” spelades in i en lada på ranchen Broken Arrow 1971. Foto: Folkets Hus och Parker

Filmrecension: ”Harvest time” i regi av Neil Young

Publicerad

Rockikonen Neil Youngs klassiska album ”Harvest” fyller 50 år, vilket Young själv högtidlighåller genom att släppa ett hantverksdokument från tiden då det begav sig – fyllt av mästerlig musik och sköna hippievibbar.

Den kanadensiske rockikonen Neil Youngs fjärde soloalbum ”Harvest” slog försäljningsrekord i USA 1972, vilket katapulterade upp honom i rockens toppskikt.
Han var dock en motvillig stjärna: ”Albumet placerade mig mitt på vägen” sa han senare i en retrospektiv intervju ”så jag styrde ner i diket igen. Man träffar mer intressanta människor där”. Han följde därför upp succén med de smalare verken ”On the beach” och ”Tonights the night”.

Som alltid: en man med obändig integritet, vilket han visat genom hela karriären. Nu senast genom att dra bort sina låtar från Spotify eftersom han inte ville tillhöra samma klubb som högerpopulisten Joe Rogan, vars podd gör succé där.

Neil Young är något så unikt som en kändis och artist som aldrig trampat i klaveret eller låtit egot växa utanför sina breddar. I dessa individualismens ego-promotande dagar närmast en dinosaurie. Men 1971, när han värkte fram ”Harvest” var det kollektivet som regerade. Han måste ha anat att han hade något bra på gång, eftersom han valde att filma processen och det är det materialet vi nu får ta del av.

Till skillnad från de flesta artist-dokumentärer är ”Harvest time” regisserad av objektet själv (under pseudonymen Bernard Shakey) vilket ger en ovanligt familjär ton, en illusorisk känsla av att vara på plats, där och då, i en lada på Neil Youngs ranch i norra Kalifornien 1971.  

Låtar som ”Alabama”, ”Heart of gold” och ”Old man” manas fram ur musikernas inre, framför våra ögon. Så här i efterhand ter det sig som episka ögonblick som leder fram till en klassiska platta, men då var det bara ett gäng halvdrogade och helbegåvade typer som leker fram musik. Vi får också följa med på några utflykter, bland annat till en session med Londons symfoniska orkester där Young spelar in ”A man needs a maid”, en låt som han skrev för sin dåvarande flickvän, skådespelaren Carrie Snodgress.

Hon är dock frånvarande i dokumentären, så även resten av Youngs privatliv (integritet, som sagt), vilket förstärker känslan av ”Harvest time” som ett eleverat arbetsplatsreportage. Lite torrt men oavbrutet intressant.

En celebritet som gör en dokumentär om sitt eget skapande; det skulle kunna bli outhärdligt egocentriskt, men eftersom den kärve kanadicken är den han är, finns inte ett uns självförhärligande, mest av allt är det ett hantverksdokument – fyllt av god, ikonisk musik och sköna hippievibbar.

Men! Den som inte är ett Neil Young-fan har inget här att hämta. ”Harvest time” är inte en möjlig ingång för den icke troende, det här är nörderi för redan övertygade om att han är en gudabenådad musiker med en skrovligt vacker stämma som ryter rock med samma emfas som den kan smeka fram härligt mässande eposartade låtar.^

Mest av allt väcker filmen önskan att lyssna mer, igen. När eftertexterna rullar sträcker jag mig efter mobilen, startar Spotify för att trycka igång en av de främsta av de där suggestiva långtradarna, ”Natural beauty” från ”Harvest moon” men blir åter smärtsamt påmind om Youngs Spotify-bojkott – och förbannar den där jäkla integriteten.

Betyg: 4
Regi & manus: Neil Young
Med: Neil Young och en massa musiker
Biopremiär 1 december på Folkets hus och parkers biografer i utvalda städer.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecensioner

Mer i ämnet
Mer Film
Mer Kultur
Mer Nyheter