Irma von Platen spelar deprimerad i Inland. Foto: Folkets bio

Filmrecension: Inland – en film på prozac

Uppdaterad
Publicerad

En ung kvinna flyttar från Stockholm till Norrbotten – och blir deprimerad. Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin har sett en modig, men lite väl händelselös debut.

Inland är en tillståndsfilm, en vandrande depression ackompanjerad av dov melankolisk musik och ett bitvis stämningsfulla bilder över ett norrländskt landskap.

En ung kvinna, låt oss kalla henne X, och hennespojkvän ska flytta från Stockholm till den senares barndomsby i Norrbotten men de gör slut redan under bilresan upp. Vi får aldrig reda på varför, och framförallt inte vad det är som gör att hon ändå väljer att stanna i byn. Vilket är udda men i och för sig helt i sin ordning. För lite information är bättre än för mycket – men det är en tunn gräns som skiljer det gåtfulla från och det intetsägande.

X är alltså en rollfigur utan namn, men det är inte allt hon saknar, hon har heller inte fått någon backstory, karaktär eller – vad det verkar – framtid. Ett neutrum som bara existerar i filmiskt nu; utan synbar drivkraft.

Hon hyr in sig i ett rum och fixar snabbt ett jobb som kassörska, och scener från mataffären varvas med sekvenser där hon sitter i sitt lilla hyrda krypin och kollar på Midsummer Murder och äter smågodis. Många scener med smågodis blir det. Betyder det något? Nja. Eller jo, det uppenbara, att hon är låg och söker sockrets tröst, men eventuella psykologiska dimensioner förblir outforskade i Inland.

Alla människor bär på en historia men Xs förblir helt dold för åskådaren, i alla fall för alla oss som inte har läst Elin Willows litterära förlaga från 2018. I romanen finns sannolikt en inre dialog, eller någon annan ingång till det stängda psyket. Den saknas helt här, vilket gör att engagemanget sakta men säkert vittrar bort.

Men så plötsligt: blaffiga blodstänk i ett handfat. Det är ett kort klipp, nästan subliminalt. Till för att trigga den mentala framåtrörelsen, som ett löfte om kommande dramatik.
Men attans... det visar sig bara vara näsblod.

Långsamt är ofta bra, men då bör det meditativa fyllas med något slags intern spänning, en underliggande vibrerande nerv. Joachim Triers hyllade Oslo den 31 juli dyker upp i minnet, även det en skildring av en depressiv människas våndor, men där finns sprickor i rollfiguren som låter oss titta in; skeenden som väcker empati istället för apati.

Det här blir istället som en kontemplation över ingenting, en avtrubbad film som överdoserat prozac till den grad att alla emotionella toppar och dalar jämnats ut, kvar blir ett dramaturgiskt vakuum.
Sålunda i och för sig en kongenial skildring av en depression, vilket gör Inland intressant, men bara på en rent akademisk nivå.

Regissören och manusförfattaren Jon Blåhed vet ändå vad han gör. Han har i intervjuer pratat om att huvudpersonens håglösa beteende kommer att provocera i ett samhälle där framåtrörelse är lag. Det är en intressant tanke som ligger rätt i tiden, men det är inte Xs tillstånd som gör Inland till en svår utmaning, det är skildringen av detsamma.

Men man kan inte säga annat att det är en modig debut.

Betyg: 2
Regi & manus: Jon Blåhed
I rollerna: Irma von Platen, Eva Melander, Albin Grenholm m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet