Det våras för mogen kärlek på ålderns höst. I alla fall på bio just nu. I Richard Hoberts ”Kärleksbevis”, i Gaspar Noés ”Vortex” (där det rör sig ålderns senvinter), i amerikanska romcomen ”Ticket to Paradise”. Och så denna, den franska filmens drottningen Claire Denis näst senaste och covidfördröjda relationsdrama som vann Silverbjörnen, för bästa regi vid filmfestivalen i Berlin 2022.
I fokus: ett par som pratar väldigt mycket men är dåliga på att kommunicera.
Men det börjar i rosenskimmer, på gränsen till kitschigt, med svepande scener där paret rumlar runt i kristallklart vatten och vit sand. Före detta rugbyspelaren Jean (Vincent Lindon) och journalisten Sara (Juliette Binoch) är på solsemester, beter sig som nykära tonåringar på ”skaffa ett rum”-provocerande lystet vis.
Men om man kan sin Denis vet man att det lyckliga anslaget bara finns där för att kontrastera det som komma skall. Väl hemma i Paris börjar det snart knaka i tvåsamhetens fogar när Sara av en slump får syn på sitt ex, François – den man som hon för nio år sedan lämnade, för att i stället bli ihop med Jean. Som var vän och kompanjon med den ratade. Knivigt.
Hon nämner det för Jean, som verkar ta det med ro men som helt uppenbarligen blir störd av det hon berättar. Som sagt: den där dåliga kommunikationen. De bråkar, skriker och lever om. Inledningens vykortsplåtande ersätts med en mer rörlig kamera och snabbare klipp, helt i ton med den ökade spänningen mellan huvudrollerna.
Claire Denis är inte bara intresserad av relationen mellan man och kvinna, hon zoomar gärna ut och ser den stora bilden, inte sällan med kritisk blick på hemlandets koloniala beteende och ansvar. Bäst skildrat i ”White material” och mest hyllat i den gamla, ångande ”Beau travail”. Temat finns med här också. Jean har en son från en tidigare relation med en svart kvinna från Martinique, och i några tv-inslag pratas det dels om rasism, dels korruptionen i Libanon. Vilket låter lika perifert som det är. Kopplingen känns inte klockren, gör att triangeldramat tappar i skärpa.
Annars är det en rak och enkel berättelse om passion, hämnd och kontrollbehov – utagerad av två ärrade och begåvade skådespelare som tar i så att det fladdrar i motpartens hår (Grégoire Colin som gör François agerar mest rundningskon). Eller… egentligen inte så mycket passion, snarare ser vi ett maktspel, och möjligen där under ett slags dödsångest. En önskan att leva innan man dör, och då är tvåsamheten inte den bästa umgängesformen, tycks den alltid friskt nihilistiska Denis mena.
Här finns ingen given vinnare men ändå två rätt tydliga förlorare. Utan avslöja för mycket kan man säga att det är de som vill kontrollera och regissera andra som går bort sig i titelns labyrinter. Den som vill vara fri drar längsta strået, även om hen varit otrogen och har en egen syn på det där med lojalitet.
Åh, det är väl ingen idé att hymla. Det är ju en Denis-film, och då är det oftast kvinnan som hamnar på fötterna. Stärkt och med framåtlutande hållning. Medelålders, men mot nya äventyr.