Cecilia Milocco i Knackningar.

”Fantastiskt bra skådespeleri i rysaren Knackningar”

Uppdaterad
Publicerad

Regi, känsla, stämning – allt är på plats och skapar ett sugande obehag. Cecilia Milocco är lysande i huvudrollen men manuset är något tunt. Sofia Olsson har sett den svenska thrillern Knackningar.

Det börjar med ett bedrägligt lugn på en sandstrand. En kvinna ligger och halvslumrar i solen, hon får en puss av sin flickvän som ska gå och ta ett dopp.

Uppvaknandet från det drömska strandminnet på en sluten psykiatrisk avdelning är knäckande. Molly ska strax mucka efter ett år på avdelningen, hon är frisk nu, säger hon till sin psykiater. Något har hänt, förmodligen en traumautlöst psykos där på stranden. På tv:n i det dystra uppehållsrummet visas Ingmar Bergmans Persona och det är ingen hemlighet att psyket kommer att skakas om. 

Regissör Frida Kempff rör sig fritt mellan format och genre: det är som att berättelserna knackar på hos henne och kräver att få bli hörda. Oavsett om det är en konstnärlig dokumentär om missbrukare och socialarbetare i Toronto (Vinterboj) eller en kortfilm med ett svårt moraliskt dilemma (Älskade unge) så berättar hon.

Knackningar handlar om utsatthet och mod och kommer i formen av en klassisk psykologisk thriller. Kempff hanterar genrens verktyg och knep med självklarhet: kameravinklar och extrema närbilder skapar obehag och ljuddesignen gör marken ostadig under fötterna. Hör vi samma ljud som Molly? Gör grannarna det? Är hon tokig? Är jag? I den kvava lägenheten med konstiga fuktfläckar rinner svetten, frukten ruttnar och flugorna självdör. 

Cecilia Milocco är fantastiskt bra med sitt mjuka och samtidigt bestämda sätt, mimik som spänner från en ryckning i mungipan till fullständigt sammanbrott. Det dunsar mystiskt från övervåningen, genom ventilen i badrummet hör hon en kvinnas förtvivlade klagan. Molly vill hjälpa, men varken polisen eller grannarna tror på att det finns en inlåst kvinna i huset. Hon börjar snart misstro sig själv. Och vi henne.

Regi, känsla, stämning – allt är på plats. Däremot är manuset en smula tunt, ursprungligen en skräcknovell av Johan Theorin med en bra twist i slutet, och det fyller inte riktigt ut hela thrillerkostymen. Mollys klaustrofobi och isolering hade mått bra av att möta mer omvärld, om inte annat som kontrast till det lilla och instängda. Nu är allting dovt och omgärdat av mystik, det svävar en overklighetskänsla även över de miljöer som skulle ha kunnat utgöra en motpol till Mollys oklara psykiska tillstånd. 

Trots det något för lilla formatet finns det ett sugande obehag, särskilt i de små detaljerna som gör att Molly och publiken börjar tvivla på vad som är sant och inte. De vänligt inställsamma grannarna som med överseende leenden och rynkade pannor kanske står för sund normalitet, kanske inte. För att inte nämna det mest skrämmande av allt: insikten om att det är lika obehagligt om Molly har rätt som om hon har fel. 

Betyg: 3
Regi: Frida Kempff
Manus: Frida Broström
I rollerna: Cecilia Milocco, Ville Virtanen, Albin Grenholm, Alexander Salzberger m fl
Biopremiär 5 november

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet