Filmrecension: Krig

Uppdaterad
Publicerad

Svenskdanskt drama om ett litet krig på en fiktiv ö utanför Malmö. Sevärt och snyggt, tycker Fredrik Sahlin som dock störs av alla stora ord som planterats i små munnar.

Regissören Goran Kapetanovic uppehåller sig gärna vid tillhörighet, identitet och inte minst mellanmänskliga konflikter med ett globalt perspektiv.

Den hyllade kortfilmen Kiruna-Kigali följer två kvinnor, i varsin del av världen, som föder barn; den Guldbagge-belönade första långfilmen Min faster i Sarajevo berättar om en svenskbosnisk man som återvänder till titelstaden för att konfrontera dåtiden och i den korta Refugee 532 kämpar den 12-årige Sevko med sin nya tillvaro i Sverige.

Det ter sig helt självklart att han gick igång på det här danska manuset om ett ”inbördeskrig” på en fiktiv ö (formad som en fisk) utanför Malmö, där barnen är uppdelade i två gäng – Miras och Omars – som sedan länge är i luven på varandra. Förmålet för deras långlivade tvist är den så kallade skejt-ladan (ett rudimentärt Fryshuset i miniatyr) som de efter år av fientligheter till slut har lyckats styra upp en delad vårdnad om. 

Men så flyttar Malte och hans ensamstående mamma in i området, och eftersom han är en strateginörd av stora mått, dessutom utrustad med ett intrigant sinne, rubbas den rådande terrorbalansen på ön.  

Första tanken är det ter sig som rena utopin med en situation där barn i 10-12-årsåldern inte går omkring med blicken fastnaglad mot en digitalskärm. Okej, de fajtas och håller på, men lite lättare misshandel i röda-och-vita-rosen-stil känns ju ändå klart sundare än snapchat-mobbning och youtube-knarkande. Sen blir det lite råare tongångar.

Huvudpersonen Malte är en outhärdligt lillgammal typ som kan klämma ur sig citat som ”Napoleons svaghet var hans gränslösa arrogans”. Tanken är nog att han ska vara charmig, men det funkar sådär…

Vi möter överhuvudtaget en massa små människor som tar stora ord i munnen. Ibland lite väl mycket så, vilket ger ett lite darrigt och knarrigt skådespeleri, där barnen klänger sig fast vid dialogens bokstäver, snarare än stundens känsla – en dialog där varje stavelse uttalas korrekt och grammatiken är oklanderlig.

Dramats uppbyggliga sentenser – om humanism och vikten av tillit – är inte heller av den buskablyga sorten.

Nå, tekniskt sett finns det i alla fall en hel del att glädjas åt. Miljöerna är smart anakronistiska, musiken skapad av Nathan Larssson lägger ut det mentala landet fint och fotot är känsligt signerat av Ita Zbroniec-Zajt, som också plåtade ovan nämnda Min faster i Sarajevo.

Den lättsamma surrealismen ger också en extra dos liv; skapar den där känslan av saga som förlåter lite av det överdrivet pedagogiska draget: För var någonstans om inte i sagor för barn, ska man tillåta tydliga sentenser?

Krig siktar in sig på den delen av mänskligheten som går under benämningen ”barn i mellanåldern”, alltså den avkomma som efter en Disneyfierad uppväxt ska lotsas vidare mot nästa anhalt på det löpande band som ska göra dem till goda konsumenter av fiberfri föda för hjärnan.
Även kallad ”Transformersåldern”.

Kapetanovic & co jobbar såklart i motvind men man får väl ändå vara glad att den här åldersgruppen erbjuds en film vars manus inte är framräknat av en revisor.

Betyg: 3
Regi: Goran Kapetanovic
Manus: Jannick Tai Mosholt
I rollerna: Malin Levanon, Loke Hellberg, Emilio Silva m fl

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet