Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
I klippet kan du höra filmkritikern Fredrik Sahlin om Lamm.

Lamm – en suggestiv ekologisk horror-hybrid från Island

Uppdaterad
Publicerad

Lamm är originell ut i de filmiska fingerspetsarna, mycket tack vare manusarbetet av den prisade poeten Sjón, som bidrar med lite torr humor mitt i otäckheterna och levererar slutsentensen som en snärtig ekologisk örfil.

Det är julaftons natt och någon/något grymtar och flåsar sig fram i snöstormen på den karga isländska landsbygden. En brutal närvaro som får en flock hästar att fly undan, som når fram till en liten enslig gård där den tar sig in i fårstallet och skrämmer slag på djuren, och vi hör ett får skria av smärta.

Efter den starten sitter man i givakt i biostolen, och vill bara ha mer av samma sort. Och det kommer. Men först landar vi hos Ingvar och Maria (Noomi Rapace), ägarna till nämnda fårfarm, ett barnlöst par som stretar på, som har skött sina sysslor på gården så länge att de inte längre verkar behöva kommunicera med ord. Blickar och kroppsspråk säger det mesta och antyder också en sorg som satt dem i detta mentala stand by-läge. Men en dag får de ändå påökning, av ett udda ulligt slag.

Genrefilmen har inte direkt stått som spön på den nordiska repertoaren. På sätt och vis är det förståeligt: Varför försöka tävla med Hollywood på deras säkraste hemmaplan? Dyrt är det också, med alla attans datoriserade specialeffekter (cgi) som måste till för att göra det fantastiska trovärdigt. Men på senare år har de ändå börjat rulla in, de nordiska genrefilmerna, till viss del för att just cgi:n har blivit billigare – och att vi blivit erkänt bra på att mickla med megapixlarna. Men de kommer som ett slags horror-hybrider, ”folkskräck” lär vara den rätta termen, som har minst ena foten kvar i dramaland.

Som svenska Gräns, norska De oskyldiga, isländska Katla och nu då denna semi-skräckis som precis som många andra nationskamrater lutar sig hårt mot folklore och den gamla tidens mytologi.

Och det imposanta landskapet, så klart. När det gäller bildarbetet är islänningarna fuskigt priviligierade; det är ju i princip bara att smälla upp en kamera så står den karga, mäktiga naturen för resten. Nåja. Nästan. Och den dynamiska ljudbilden gör sitt till, det är sparsamt med stämningsmusik men då och då, när det hettar till på duken, kommer maffiga läten som hämtade från ett malande stålverk.

Natur och djur spelar huvudrollen (den som vill studera god får-regi har mycket att hämta här) men även svenska Noomi Rapace gör en begåvad insats. Hon spelar som oftast en karg figur men här sipprar det faktiskt ut lite känslor också, man skönjer det mjuka under det hårda. Trots dess lågmäldhet är det en av Rapaces bästa insatser på länge.

Lamm är originell ut i de filmiska fingerspetsarna och estetiken sitter som en smäck, men så är den regidebuterande Valdimar Jóhannsson också en erfaren fotograf och specialeffektsmakare. Jóhannssons manuspartner är den prisade författaren och poeten Sjón (som för övrigt även skrivit slasher-filmen Reykjavik whale watching massacre) som bidrar med lite torr humor mitt i otäckheterna, och levererar slutsentensen som en snärtig ekologisk örfil. Det handlar om människans egoistiska syn på naturen, om hur vi alltid sätter oss själva framför flora och fauna, och vilka digra konsekvenser det kan få. I det stora och i det lilla… lammet.

Betyg: 4
Regi: Valdimar Jóhannsson
Manus: Valdimar Jóhannsson, Sjón
I rollerna: Noomi Rapace, Hilmir Snær Guðnason, Ingvar Sigurdsson m fl
Biopremiär: 11 mars

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet