En tv-seriefamilj släpps ner i en tunn långfilmsstory som drar till fjällen… det är klart man blir orolig enligt Lex ”Reine och Mimmi i fjällen” (googla, kids) – eller egentligen enligt i princip alla andra filmversioner av framgångsrika tv-serier. Det är som oftast ett försök att prångla ut gammal gröt i en ny avlång, lite sladdrigare förpackning. Här dessutom i en extra säljbar julutgåva.
Fabrikör Felix Herngren är extremt flitig, han bossar över underhållningsfabriken FLX, som gjort ”Solsidan”, ”Vuxna människor”, nya ”Jönssonligan” och – ja, det mesta annat som visas på svensk bio och tv nuförtiden. Han kombinerar oftast kvantiteten med kvalitet och lyckades faktiskt för fem år sedan med konststycket att göra en sevärd långfilmsversion av ”Solsidan”, så humöret var ändå på halvtopp inför avtäckningen av Herngrens senaste produkt.
”Länge leve bonusfamiljen” tar logiskt nog vid där den senaste säsongen slutade. Tio månader har gått sedan Patrik var otrogen med barnledighetskompisen Elin, Lisa jobbar på distans i Orsa med att stajla ett litet nystartat hotell. Otroheten är till synes bearbetad och det har lagt sig ett relativt lugn över hemmet, men när det visar sig att Lisa i ett svagt ögonblick ansökt om en skilsmässa (och sedan glömt bort det) som nu vunnit laga kraft, får trygghetsnarkomanen Patrik spel. De måste så snart som möjligt bli ett äkta par igen, menar han, och arrangerar en överraskningsfest på nyårsafton i nämnda hotell, med vidhängande vigsel. Snart är hela gänget samlade i Dalarna och neuroserna kan börja flöda.
Som ofta när det gäller filmversioner av populära långkörare ter sig ”Länge leve bonusfamiljen” mest som ytterligare ett långt bonusavsnitt. Det gnabbas och gnatas med en frekvens som får en att vilja kliva upp på duken och bitchslappa figurerna, få dem att ta sig i kragen. Vilket väl är något positivt, engagemang är ju bättre än en död duk, men det ger ändå inte tillräckligt med stoff för att fylla de nästan två timmarna som vi spenderar i den stora plastfamiljens sällskap.
De omgivande skådespelarna kör sina krumelurer på säker rutin och här finns så klart en hel del igenkänningshumor, som familjen Herngren är så bra på. Roligast är Martin Luuks flummigt välvillige Filip och Johan Ulvesons bräcklige terapeut men ännu gladare blir jag av det egentligen inte är speciellt roligt. Filmversionen vågar nämligen doppa tårna i de lägre instinkternas grumliga flod. Framför allt gäller det Patrik som Erik Johansson här på ett trovärdigt vis får ner i rejäl moll. När han är som djupast ner i skiten börjar det nästan (bara nästan) lukta Lars Norén.
Vilket ändå är upplyftande våghalsigt.
Slutet är konsekvent, sätter punkt för hela bonuskalaset. Skulle man kunna tro. Men om även denna produkt säljer bra kommer Fabrikör Herngren nog sparka i gång det löpande bandet igen.